Skivan Slowfox med Blå Tåget kom 1974 och jag spisade den på Mariehamns bibliotek ett tiotal år senare. Kanske var det för att jag visste att det var det var Blå Tåget som skrivit Ebba Grön-klassikern Staten och kapitalet, som jag var intresserad. Thåström kände säkert sina föregångare, som Hoola bandoola band och Blå Tåget. Det är inte helt fel att dra paralleller t.ex. mellan Hälsa Gud från Slowfox och Häng Gud från Ebbornas första LP. Jag gillade och gillar Blå Tågets låtar. De är minimilistiska, dans och trallvänliga, med massor av ironi och protest i texterna. De tar ställning, är medvetna och kompromisslösa. Låtarna är jordnära och amatörmässiga som Grus i Dojjan, mindre pompösa än Hoola bandoola och Nationalteatern, mera litterära än andra proggbands, som jag hört. Kanske måste det till en samling förvirrade universitetsstuderande, konstnärer och multimusiker för att kunna kasta loss så ordentligt som Blå Tåget gör på Slowfox. Min favorit är låten På parkeringsdäcket, och då speciellt raderna: "Och plötsligt minns jag var jag sett henne förut. I finlandsbåtens cafeteria bakom en starköl och en macka. Hon var på väg till Sverige. Hon kom från norra Finland, där alla jobben tagit slut." 

1981 släppte det amerikanska rockabillybandet Stray Cats debutalbumet Stray Cats och termen punkability myntades i rockpressen. På alla sätt förtjänade Stray Cats denna benämning. Bandet hade en minimal instrumentuppsättning: gitarr, ståbas och ett trumset som mest bestod av en virvelkagge. Musiken var intensiv, scenshowen var rak och energisk, och bandets frisyrer och utstyrsel pekade i rätt riktning. Stray Cats blev snart allas gunstlingar, inte minst kvinnornas. På den här tiden var fusioner mellan punk och andra musikstilar ännu inte så vanliga. Senare föddes begrepp som country-punk och folkpunk t.ex. När punken kom och punkare blev vanliga föddes förstås också motrörelser, som inte kunde tolerera punkarna. En sådan var rockers, eller raggare, som ju lyssnade mycket på rockabilly, eller 50-talsrock. I Sverige tog sig denna motsättning uttryck i skivor som Vägra raggarna benzin med diverse punkband från 78-81 och Eddie Meduzas låt Punkjävlar (1978). Med tanke på denna tragiska konflikt mellan ungdomsgrupper var ett band som Stray Cats, som förenade båda musikstilarna, en mycket positiv händelse. 

I slutet av 70-talet var bandet The Who bara ett namn bland många andra som jag kände till. Något år senare visste jag att det var de som hade gjort låten My Generation. När jag åkte på klassresa till Köpenhamn 1981 med min åk 9 från Övernäs högstadium i Mariehamn var jag mera punkare än jag någonsin skulle komma att bli, både till utseende och tankar. Minns hur vi gick över Rådhusplatsen i centrala Köpenhamn med My Generation skrällande från en stor stereo som jag bar på. Det var ungdomskänslan i sin högsta potens. Fem år senare introducerade en god kompis mig för The Who på riktigt, och det var först då som jag förstod bandets verkliga storhet och lärde mig gilla deras låtar. Då hade jag genomgått både punkmetamorfosen och reggae- metamorfosen. Men The Who tog jag med mig hela vägen. Det är ett klassiskt, tidlöst rockband, från sextiotalet, med ett budskap och en energi som bäst passade in på den musik som jag gillade under punkåren.

Pretenders debut-LP kom 1980. Det var mycket tal om den, att den var något speciellt - att den var new wave. Pretenders var ju sångerskan Chrissie Hyndes musikprojekt. Hörde att Chrissie var en amerikansk rockjournalist som var lite sotis på alla musiker, och så satte hon ihop sitt band i England. Hon försöker ha attityd, men jag vet inte om hon lyckas riktigt. Jag blev inte tagen av skivan dåförtiden, och inte heller nu. Inte för att jag vill vara mansgris, men det är något med Chrissies behov av uppmärksamhet som stör. Inte att hon spelar i rockband kanske, men att hon på något vis stoltserar med sin position i texterna. Som att hon i låten Brass in pocket, som överlevt bäst av låtarna, sjunger om hur coolt det är att glida fram på motorvägen i en stor bil med lite knark i fickan. Too much pretending, too much wannabee.

Graffiti har förekommit lite varstans i städer sedan sjuttiotalet. På 80-talet började graffitin främst i USA att förknippas även med hip hop-musiken. Att spraya på väggar var ett sätt att uttrycka sig. Graffiti började ses som en konstform och objekten för konsten var främst övergivna och fula platser i städerna, som man ville smycka ut med målningar, t.ex. viadukter, broar, murar och elposter. Det upprättades speciella väggar där grafittikonstnärerna fick härja fritt. Det är ok tycker jag. Jag kan gilla viss graffiti, t.ex. i storstäder, på ställen som annars skulle vara döda och fula. Annat är det med de amatörklottrare som i byhålor härjar på nätterna. Jag tycker att man ska stå för vad man gjort, och kunna peka på sin "tag" och säga att den har jag gjort - för att glädja andra. Anonymt klotter är fegt, enligt mig. Så tyckte jag även när jag i morse märkte att vårt fina hus, och omgivningen runtomkring, var nedklottrat med hjärtan. Det finns ett rap-band i Kyrkslätt som kallar sig Likainen etelä. De rappar på svenska, men döljer sin identitet bakom masker. Som sagt, jag tycker man stå bakom det man gjort, med namn och uttryck. Annars blir det bara irriterande och smaklöst.

The Damneds LP kom 1977. Jag har för mig att jag lyssnade på den, då jag började få grepp om vilka punkband som gick i bräschen för musiken i England. Förutom Sex Pistols och The Clash var de klassiska punkbanden Damned, Sham 69, Buzzcocks, Stranglers och UK Subs. Men det kan nog vara att jag inte lyssnade på skivan heller, för Mariehamns bibliotek hade en njugg inställning till de spottande och chockerande punkrockbanden. Så njugg att bibbatanterna kom i tidningen för att de tagit in Pistols klassiker Never mind the bollocks. Nåja, själva skivomslagen var ju uppseendeväckande: med nidbilder av Queen Elisabeth eller fyra ansikten insmetade i födelsedagstårta, som i Damneds fall. Inte att undra på att banden bannlystes överallt där de drog fram. Låtarna på den här skivan är korta och aggressiva - inte ofta över tre minuter. Det låter rätt mycket som Ramones, som de engelska punkrockarna sent om sider erkänt sig stå i tacksamhetsskuld till. För hur än det tände till sommaren 1977 i London, efter att businessmannen Malcolm McLaren grävt fram John Lyden från någon fiskrestaurang i något schabbigt kvarter, och gjort honom till Jonny Rotten och sångare i Sex Pistols, enligt sitt eget säljande koncept, så var Ramones först. Gabba gabba hey!

Dubbel-LP:n Signing off kom 1980 och var UB40:s debutalbum och bästa skiva, långt innan bandet blev mera mainstream med hiten Red red wine. Skivomslaget pryds av en arbetslöshetsblankett och stämpeln Signing off. UB40 kommer från Birmingham i mellersta England, som av tradition är en industristad med hög arbetslöshet och många svarta inflyttare från de forna brittiska kolonierna i Västindien. UB40 var banbrytande på det viset att det var ett reggaeband som förenade vita och svarta musiker. Även Specials från Coventry, inte så långt därifrån, var en svartvit blandning. I slutet av sjuttiotalet hade även fotbollslaget West Bromwich Albions från Birminghamstrakten tjänat som vägvisare för acceptansen av svarta fotbollspelare, då supertrion Cunningham, Regis och Batson, storspelade i laget. Att "Black is beautiful" var inte så självklart i början av 80-talet, då England styrdes av sin konservativa järnlady Thatcher och då rasistorganisationen National Front härjade som allra värst. UB40:s musik blev av nödvändighet politisk. Den tog ställning till arbetslösheten, vapenindustrin och rasismen, men gjorde det på ett mjukt och skönt sentimentalt sätt. Soundet på skivan är soft, sången som honung, saxofonen smekande och Astros toastande coolt, som en vårbris i maj. Tror nästan att det var den här skivans förtjänst att jag själv köpte mig en saxofon. Det är mycket dub (instrumentalmix) på skivan. Och ja, jag har själv fyllt fyrtio!

Albumet Red med den jamaicanska reggaesångtrion Black Uhuru kom i maj 1981. Det inleds med den militanta låten Youth of Eglington, som tar upp det kärva läget som rådde i de svarta ghetton världen över, bland invånarna där. I en intervju med Black Uhuru som jag läste i Schlager ansåg gruppen att läget för de svarta i ghettona är svårt och låst, och att det nästan är endast med väpnat uppror som situationen kan ändras. Jag vill inte påstå att Black Uhuru förspråkar vapen, de såg bara hur läget var. Black Uhuru var det hetaste reggaebandet i början på 80-talet, och var redo att ta upp Bob Marleys fallna mantel, efter att han dött, samma månad som Red släpptes. Budskapet i Black Uhurus texter är allvarligt. Det handlar om hur läget ser ut, att härda ut, att vara stolt över att vara rastafari, att leva rättroget, och att en förändring ska komma. Även på scenen var bandet riktiga dreads, dvs allvarliga, utom då "Puma" Jones, som var damkör. Albumet håller än idag, bättre reggae görs knappast mera. Kompet är hårt och tätt. Här gör reggaeproffsen Sly & Robbie på trummor och bas verkligen sitt jobb. 

Jag har alltid haft ett visst intresse för visor. Så länge de är personliga och egna kompositioner och framförs med värme och engagemang kan de tala till mig. Så var det med Göran Andersson, som kom till Ålands folkhögskola någon gång 1982-1984 för att sjunga för oss elever. Göran Andersson kände jag sedan gammalt som en glad, säregen och kunnig fågelskådare. Han hade övertalat mig att gå med i Ålands fågelskyddsförening i slutet av 70-talet, och tog mig med ut till de åländska fågellokalerna. Göran spelade också gitarr, sprang marathon och jobbade som speciallärare. Han var från Sverige och hade långt hår och runda glasögon. Under åren på folkhögskolan lyssnade jag mycket på Dylan, Pete Seeger, Leonard Cohen och Woody Guthrie. Jag sökte mig tillbaka till de amerikanska folkmusikrötterna. Det var också Göran Anderssons bag. Jag minns från Görans framträdande att han sjöng en låt som kombinerade natur och löpning. Den handlade om när han löper mellan träsken i Finström en sommarkväll och hör vattenrallen ropa och ser råddjuret hoppa i det gröna. Raden Rallen ropar i vattenland bet sig fast. Jag pratade med Göran efteråt och han sade att han gärna spelar rock också men att hans röst inte är tillräckligt stark för det. Kanske var Görans konsert en bidragande orsak till att jag själv valde att skriva egna sånger som slutarbete vid folkhögskolan. Nu har Göran flyttat till Ölands södra udde. Det var en barndomsdröm för mig att någon gång besöka fågelstationen och fyren Långe Jan där. Jag hoppas att Lack trivs där, och att han fortsätter skriva visor.

KRA var ett finlandssvenskt-rikssvenskt världsmusikband som kretsade kring musikerna Stäni Steinbock och Reijo Lainela från Helsingfors. Gruppen var aktiv under hela åttiotalet, men gav ut en CD så sent som 2002, Guttural Shock. Det är svårt att beskriva KRA:s musik med andra ord än instrumental världsmusik. Orkestermedlemmarna har skiftat under åren, men främst har bandet haft sitt centrum i Norsborg i Botkyrka i södra Stockholm. Jag lärde känna Stäni, som nu bor och är verksam på Åland, redan i början av 80-talet i Geta, och förundrades redan då av den saliga blandning som KRA:s musik består av. Influenser kom från Balkan, jamaicansk reggae, Beatles, Spike Jones och sextiotalsrock som Incredible String Band och skiffle-band. Instrumenten var utöver de vanliga: tvättbräda, gummianka, kazoo, gurkburksgitarr och väckarklocka. Jag fick själv äran att vara med på några spelningar med KRA, bland annat i FST 1984, samt på LP:n Still going sproing (1988). Stäni har även gett ut egen komponerad barnmusik samt en skiva med kantelemusik.