Blogg

15.11.2015 18:25

Nu har Musaploki öppnats. Finns det någon som känner att den vill dela med sig av lite 80-tals musiknostalgi eller annars bara vill kommentera något eller bidra med något eget som anknyter till en blogg får den gärna svara här. Tiden innan Adam and the Ants med sin myrarmé marscherade in på scenen tillsammans med nyromantiska syntband och punken dog definitivt var en kort och märklig tid i England. Vilka band levde vidare i new wave och hur? Jag tog till mig Siouxie and the Banshees från denna tid. Vilka band tog ni andra med er?

21.11.2015 20:10

SKA-musiken var ju stor i England i början av åttiotalet med 2-toneproducerade band så som Specials, Selecter, The Beat och Bad Manners. Madness var vid den tiden nästan det populäraste live-bandet på de brittiska öarna. SKA-musiken förenade svart och vitt, jamaicansk musikkultur med engelskt och var på det hela taget mycket rolig, dansant och uppiggande. Sedan ebbade allt så småningom ut. Specials gick vidare i Fun Boy Three, men vad hände med de övriga banden? Även i Sverige tog band åt sig av de här takterna. Tänker på en låt som Mamma, pappa, barn på Ebba Gröns LP Kärlek och uppror och Dag Vags snabbtemporeggae och bandet Skanstull. Idag spelar inte så många SKA längre vad jag vet, åtiminstone inte här i Norden. Hörde ett ryskt band live i Berlin för ett par år sedan, som blandade SKA med folkmusik, och det svängde något enormt. Så än lever det musikaliska arvet från Jamaica kvar.

22.11.2015 11:36

Det var två svenska band som intresserade mig framom andra när sjuttiotalet gick över i åttiotal, nämligen Dag Vag och Ebba Grön. Namnen är ganska tidstypiska. Hur Dag Vag fick sitt namn vet jag inte, men Ebba Grön lär ha varit ett kodnamn för den svenska polisen. De udda artistnamnen Stig Vig, Beno Zeno...som band- medlemmarna i Dag Vag tog sig föranledde Gyllene tiders Per Gessle att säga att han nog skulle hetat Per Vers om han varit med. Det fanns en förlovningsannons som gällde Dag Vag och Ebba Grön i någon tidning när banden stod på höjden av sin popularitet. Och visst stod de nära varandra, trots att Ebba Grön var ett renodlat punkband från Stockholms- förorten Rågsved och Dag Vag ett experimentiellt hopkok av psykadelisk progg och reggae från lite här och var i landet. De var båda upproriska och kompromisslösa. Ebba Grön vägrade konsekvent att uppträda i TV eller att vara med på listorna, typ svensktoppen, Dag Vag svarade helt galet eller inte alls på journalistens frågor när de en gång var med i TV. Jag gillade den attityden. Tyvärr fick jag aldrig uppleva banden live. Dag Vag tröttnade snart på turnélivet och på reggae, Ebba Grön gick vidare i Imperiet och i Thåströms soloprojekt. Innan Stig Vig gick bort hann bandet återförenas på scenen ett antal gånger och en minneskonsert hölls till hans ära på Mosebacke år 2013. Och Tiden den går.

22.11.2015 17:12

"Stockholm har fått nya rockare". Så skrev tidningarna efter Reeperbahns debut i början av 80-talet. Hur ofta hör man något sådant sägas nuförtiden? Namnet Reeperbahn föll sig naturligt, sade bandet i en intervju jag läste med dem i Schlager, för på Reeperbahn är ingenting förbjudet. Artikeln i Schlager var gjord ombord på en Viking Line-färja. Det maritima tilltalade tydligen bandet, för på inneromslaget till LP:n Venuspassagen poserar de faktiskt framför segelfartget Pommern i Mariehamn. Trummisen kom från Finland, så kanske det blev en del spelningar där också? Sedan gick det en lång lång tid, frontfiguren Olle Ljungström flyttade ut i en stuga i skogen, levde som eremit, åt morötter och skrev sånger om hur bra det var förr i tiden, innan han alldeles nyligen dök upp i TV-programmet På spåret, där han framförde en bräcklig version av Brels Seasons in the sun. Ja, kanske var det ändå bättre förr!

23.11.2015 21:15

Diestinct var ett band från Sundsvall, som ändå gjorde sånger om Stockholm. Låten Se men inte röra var nästan som designad för en storstad. Minns att rockskribenterna inte var särskilt förtjusta i låtskrivaren Jan Zachrissons förmåga att skriva rocktexter. Tydligen tyckte de att det var för lite finess, för rakt på. Till det uttalade sig Zachrisson argt att han inte har något rocklexikon som han plockar fram när han vill skriva en låt. Även bandets namn rackade de ned på. För jazzlikt, sade de. Jag gillade att Jan stod på sig vad gäller texterna, mot rockskribenterna. Så vill jag skriva mina bloggar också, när andan faller på liksom, och i stundens inspiration. Såg Diestinct på Pub Bastun i Mariehamn. Kul bekantskap. De skulle visst övernatta där på det kalla pubgolvet efteråt. Man är väl inte så nogräknad om man kommer från Sundsvall. Staden var de facto ett eget litet rockmecka då i början av 80-talet. Brända barn kom ju också därifrån.

24.11.2015 19:59

Den brittiska reggaen har alltid varit mera politisk och poppig än den jamaicanska roots-reggaen. Det fanns anledning i 80-talets England: National Front och rasism, Thatchers högerpolitik och polisens SUS-paragrafer, som gjorde det lätt att arrestera vem som helst som avvek från bilden av städad engelsk medborgare. Reggaen spirade främst på de platser där det bodde mycket svarta: Brixton och Notting Hill i London, Handsworth i Birmingham. Banden var Steel Pulse, Matumbi, Aswad, Black Slate och UB 40. Artisterna Linton Kwesi Johnson och Dennis Bowell. Och punkarna var snabba att ta åt sig av den svarta upprorsmusiken, såsom Clash och Pelle Miljoona i Finland. "We are going to a party, it´s a punky reggae party" (Bob Marley).

24.11.2015 20:19

Göteborg hade sin rocktradition främst inom proggen, med band som Nynningen och Nationalteatern. Från proggrörelsen härstammade också Ensamma hjärtan. Men bandets geniale och lite galne ledargestalt Gunnar Danielsson tog musiken in i ett nytt spår, som jag skulle vilja kalla nya vågen. Det var raka textslingor och aggressivt beat. Texterna var nakna och sympatiska, de kröp under skinnet. Jag har alltid gillat Danielsson, och hans soloprojekt efter Ensamma hjärtan. Han fick göra TV-programmet Guldslipsen. För fyra somrar sedan var jag på en skrivarkurs till Brännö utanför Göteborg. Kursen var ok, men den största behållningen fick jag av att tala rockmusik med kursledarens man på kvällen över en öl. Han var med när det begav sig, visste allt om Göteborgsrocken, och berättade att Totta Näslund nyligen hade dött. Han kände till Slobobans undergångar och Kai Martin och Stick, och Gunnar Danielsson, sade han, hade en stuga där i skärgården, alldeles nära Brännö.

25.11.2015 17:24

Kurt Sunes med Berit eller KSMB var ett punkband från förorten Skärholmen i Stockholm. Har för mig att bandet innan det hette Skärholmens punkensamble. KSMB låg prisklassen under Ebba Grön om man ville boka bandet för spelning, men var minst lika intensiva, och mer humoristiska, enligt mig. Eftersom bandet kom från multietniska Skärholmen fanns förstås sydländskt blod med i bl.a. sångaren Alonzo. Första gången jag såg KSMB var på Pub Bastun i Mariehamn. Det var även första gången jag satte foten på den omtalade musikpuben. Andra gången var också på Bastun, och då hade bandet nyligen släppt sin mest helgjutna LP Rika barn leka bäst, och var huvudband till brorsans band Ultimatum, som premiärspelade för åländsk publik. Minns trycket när Guld-Lars rev igång inledningslåten Sex, noll, två, så att hela huset skakade. Vad jag då inte visste var att det egentligen var trummisen Johan Johansson som stod för det mesta av textmaterialet. Men han fick endast träda fram till micken för att sjunga en lustig låt om en skuta från Halmstad. Senare grundade han Strindbergs och fick en mera framträdande roll. Och Alonzo fortsatte i Stockholms negrer.

26.11.2015 18:03

Då punken kom -77 till England var läget detsamma som med 50-talsrocken, och Elvis och Tommy Steele - man skulle välja. Var Sex Pistols eller Clash bättre? Jag valde ingendera, utan istället ett inte så högt rankat band från Belfast i Nord-Irland: Stiff Little Fingers. Kanske var det bara tillfälligheter att jag gjorde så. Råkade slå på TV:n en kväll när jag var ensam hemma, och där var de, ett okänt band, Fingers. Fick inte reda på namnet då, men började mina efterforskningar. De slutade i Philips skivaffär vid bussplan i Mariehamn, där jag fick napp. Det var skivan Nobodys heroe. Ingen aning hur den hittat dit. Men jag tror att det är den enskilda LP som betytt mest för mig i mitt liv. Jag älskade den. Musikkritiker kanske säger att den första, Inflammable material, är bättre - den fick jag till julklapp samma jul - men jag håller på den första. Snabbt kunde jag texterna utantill: "You know there ain`t no street like home, to make you feel so all alone, plenty of folks tell you what to do, but they don´t speak the same language as you". Det handlar om vardagen i Ulster, i den krigshärjade staden Belfast och i Bangor. Tonårsrockarna The Undertones, som också kom från trakten, tyckte att Fingers inte skildrade den nord- irländska vardagen på ett realistiskt sätt, trots att de själva mest sjöng om hur de ville lägra alla tjejer de såg. För två år sedan fick jag äntligen chansen att se Fingers här i Helsingfors. Det var första gången på 20 år som de besökte Finland. Visserligen 100 kilo tyngre, men de motsvarade förväntningarna. Och att som 50-åring få slänga sig sjövild till tonerna av Alternative Ulster - det kändes på något sätt viktigt för mig.

28.11.2015 12:34

I Skåne levde reggaen redan på 80-talet. Där fanns Peps Persson och hans Blodsband förstås, men även Rotpuls. Tyckte att det var roligt hur pass landsbygdsorienterad den reggaen var. Man tog, likt en annan Edvard Persson, ställning för det långsamma livet på landet mot storstadens hetsiga puls. Med den skånska myllan tryggt rotad mellan tårna drog man ned på tempot och häcklade musikkapitalismen och stadsborna, som rusade omkring utan vetskap eller kunskap om ett annat sätt att leva än i Babylons ekorrhjul. Skånepågarnas breda svenska och lugna livsattityd passade på något sätt förträffligt till den musiken. Någon som hört om reggaen fortfarande lever i Skåne?

1 | 2 | 3 | 4 | 5 >>

Bloggsvar

19.01.2016 10:11
Hej, läser dagligen här på bloggen. Intressantast, förutom de låtar du lägger upp, är gang of four inlägget. Vet inte hur stora dom var "på sin tid" men klart är att låtarna håller än. Tankade häromdagen(innan ditt blogginlägg) ner några låtar på min playlist på spotify. Förövrigt har jag såklart...

Kontakt

Musaploki Haglundsväg 12
22340 Vestergeta
Åland
+358 (0)50 438 7561 uffe.nyback@aland.net