A-sida: Never Understand

B-sida: Suck

Ärligt talat så har jag aldrig hört The Jesus and Merry Chain förut. Så det är med en viss nyfiken förhoppning jag sätter på den här singeln från 1985. Never Understand låter som The Ramones version av Surfin` USA inspelad i en grotta. I Suck är man kvar i grottan med alla fladdermöss, men den är mera manisk än A-sidan. Suck är väl cirka en minut lång. Lite för mycket goth-rock för min smak.

Boken Proggen - Musikrörelsens uppgång och fall (1999) är skriven av journalisten Håkan Lahger, som var med och startade musiktidningen Schlager på 80-talet. Han var också djupt engagerad i den musikrörelse som han här skildrar. Som en definition av den svenska progressiva musiken, proggen, kan väl sägas att den var en samhälleligt engagerad musik med vänstersympatier. Detta till skillnad från proggen t.ex. i England, som får sägas vara experimentiell musik. Proggen blomstrade och hölls levande av ett starkt engagemang genom Musikrörelsen i Sverige, från och med den första Gärdesfestivalen 1970 till skivbolaget MNW:s totala kommersialisering på 80-talet. Musikrörelsen, som visade sig i ett 50-tal oberoende skivbolag, ett 70-tal Musikforum i svenska städer, skivdistribution och musiktidningen Musikens Makt, profilerade sig mot alla kommersiella aktörer inom musiklivet, och gav artister en möjlighet att vara med och påverka själva. Musikrörelsen var något unikt för Sverige, vilket bra kommer fram i Lahgers bok.

Jag har själv stött på många av de artister som beskrivs i boken, där Hoola Bandoola Band och Blå Tåget lämnat störst avtryck. Men jag har aldrig blickat bakom kulisserna på Musikrörelsen, för att se vad som drev denna musik framåt. Det är mycket politik, många kontroverser och viljor som ska sammanlänkas för att pusslet ska fungera. Man ges bilden av att allting måste vara så politiskt korrekt på den här tiden. Lite som att du som publik på Gärdesfestivalen måste ha med dig en bit lera och dreja en kruka för att vara medskapande och få lyssna på musiken. Då punken var en explosion, verkade proggen ha varit ett enda långt möte. Men det är givande att läsa om hur mycket proggen ändå åstadkom i form av skivor med egensinnig och levande musik. Proggen kom att påverka all svensk populärmusik som kommit efteråt.

Den partipolitiska tvångströjan reagerade de facto många av de bästa musikerna även mot, och frågan är om det inte var den, som till slut tog livet av den svenska proggen.

A-sida: Äntligen

B-sida: Staden lever

Jag har för mig att den Kaipa-LP jag lyssnade på i början av 80-talet var lite spännande, intrumental och progressiv. Men på denna singel, utgiven på Abbas och Stikkans bolag Polar 1980, låter det som en misslyckad Factory-kopia. Kanske beror det på skivbolagsbytet, men det här är lika bedrövligt som det är ett försök till att vara kommersiell. Vadå, änligen här? På Polar, kanske? Och ska vinna och aldrig förlora, som de sjunger på sid A. Och på nästa sida: staden lever och jag har ingen chans, den äter mitt blod och mina pengar. Sjunget helt utan ironi. Musiken är fantasilös diskopop.

Thomas Gyllings Reggae Team var ett av de band som i åttiotalets Sverige spelade reggae och västindisk musik. På LP:n Reggae Team från 1982 har jag hört hälften av låtarna förut. Men såväl de gamla som de nya låtarna tål en genomlyssning. Soundet är nära och genuint, liksom texterna har något viktigt att berätta. Mitt i natten, Syndar och Nådens år kunde jag alla relatera till idag, 42 år senare. Det bevisar att Reggae Teams reggaemusik har förmågan att uttrycka något generellt viktigt oberoende av tid. Dessutom passar albumet utmärkt bra som sommarskiva när man är hemma på sjukledigt och tillfrisknar från en axeloperation.

A-sida: Tom Top

B-sida: 2942

Klassikern Tom Top från Robert "Zero" Brobergs LP Kvinna eller man (1981) har man ju hört förr. Det är skönt när någon gör sånger om hur dum den är. Tom Top är bland de bästa i den här genren. 2942 var en ny bekantskap. Den fortsätter på den galna linjen, men är ändå seriös. Lite samhällskritik a la amerikakritiken i  LP:n Tolv sånger på amerikanska (1978) är det här, framförd av Sveriges största humorrockare. Det handlar om att kunna göra konstgjorda, klonade intelligenser. Jag gissar att titeln är ett årtal när den här skräckvisionen blir sann. Singeln är tvättmedelgrön. Det här är något som Spike Jones vore stolt över. Singeln är från 1980.

A-sida: Världskrig III/ Fred & Anarki/ Våld och Hat

B-sida: Massaker/ En polismans ord

Falupunkarna P-Nissarnas EP från 1982 höll på att gå under radarn, om det inte vore för att jag hittade texten Världskrig III i Peter Kagerlands bok om svenska punktexter. Då mindes jag att jag visst hört låten på radion, kanske i Ny Våg, på åttiotalet. Så hittade jag denna singel på nätet, där Världskrig III är den enda låt jag hört. P-Nissarna spelar snabbt och kort. Man man väl nästan säga att de hör till den andra vågens punk (inte bara för att sångaren har samma frissa som frontmannen i The Exploited). Det blev lite mera utstuderat då vid den här tiden. Men Världskrig III är en bra låt med en aktuell text. Kärnvapenhotet var en realitet i kalla krigets skugga, och det fanns orsak att oroa sig. Fredsbudskapet hade P-Nissarna tagit till sig, och det går igen i alla låtarna. EP:n gavs ut 1989.

A-sida: Every Time

B-sida: Curly Hair

Sommaren 1988 var det fotbolls-EM i Västtyskland. Jag åkte ned med bil med ett gäng lärare. På färjan mellan Rödby och Puttgarten såg jag på TV:n det tyska bandet Münchener Freiheit spela låten Bis wir uns wiedersehen. Jasså, det är så här den tyska poprocken låter tänkte jag, och lade låten och bandets namn på minnet. Nu hittade jag en singel från 1986 med bandet, men låtarna kan ändå dateras 1985. Måste lyssna vad bandet höll på med 1985. Egentligen har de tyska svärmorsdrömmarna hållit på redan sedan -82. Man kan väl sammanfatta musiken som kommersiell euro-pop, av samma slag som t.ex. franska Indochine håller på med. Det blir aldrig riktigt något när stora kulturländer försöker ta över den amerikanska rockmusiken. Här försöker Münchener Freiheit anglifiera sin repertoar, men resultatet är väldigt urvattnat. Kul ändå att ha hittat singeln.

När jag senast var i Uppsala köpte jag boken Punklyrik - Svenska punktexter 1977-1982 av Peter Kagerland på ett skivantikvariat. Det är en intressant bok som går igenom de mest betydande svenska punkbandens repertoar och delar in den i 22 olika kapitel enligt de temaområden som texterna behandlar. Kagerland har intervjuat musikerna drygt trettio år efter att texterna skrevs och får höra om hur sången tillkom samt vad textförfattaren anser om sin text idag. För mig, som hört tolv procent av de sammanlagt 120 låtarna, blir det en rolig resa tillbaka till en tid då det var fullt naturligt att skriva meningsfulla texter på svenska. Jag bekänner mig till den skara som tycker att det fortfarande är relevant att skriva texter om sådant som den första generationens svenska punkare gjorde: fel och orättvisor i samhället, skolhets och vansinnig tävlings- och modehysteri med mera. Eller bara om att få vara sig själv fullt och helt. Idag har sådana saker bara blivit svårare, tycks det. Även om man också kan dra på munnen åt vissa av texterna idag, så speglar de en annan, mycket friare, tidsanda, som man idag faktiskt saknar, och som det heller inte finns mediekanaler för längre. Tacksam är jag mot Peter Kagerland för den här presentationen, som även innehåller en CD-skiva med en låt från varje kategori. Saknade gjorde jag följande låtar: "Non Smoking Generation" med Attentat (om drogerna), "Dörrterror" av KSMB (om religionen) samt "Jag vill inte va nån militär" (om militären) och "Fotbollsfanatiker" (om sporten) av två okända band. Boken var en guldgruva att botanisera och upptäcka i.

A-sida: Going Home: Theme of the Local Hero

B-sida: Smooching

Att musikartister anlitas för att komponera filmmusik är ingen ovanlig företeelse. 1983 gjordes dramakomedin Local Hero av Bill Forsyth, om en amerikansk oljemagnat som reser till en liten by i Skottland för att göra oljeaffärer. Jag kan höra redan på Knopflers musik att det är en sevärd film. Själva det skotska inslaget i temamelodin tycker jag att jag hört någonstans förut. Det är skönt vemodiga gitarrklanger i introt, och jag tror filmen är likadan: en lite småsorglig historia som slutar lyckligt. Kanske jag ser filmen någon gång för att se om jag har rätt.

Den enda affär dit man kunde gå för att lyssna på skivor i början på 80-talet i Mariehamn var varuhuset Zeipels skivavdelning. Så dit gick man ofta efter skolan. Den näststörsta skivbutiken var Philips vid bussplan. De hade ett bra urval, men om man ville lyssna så spelade butikinnehaverskan ungefär tio sekunder på varje låt. För övrigt var det tunnsått med skivbutiker. De kom och försvann lite som svampar växer upp efter regn. PR-Music på Nygatan och Star-Music alldeles bredvid fanns ett tag. Det var affärer som sålde musikinstrument, men som också hade lite vinyler. Så minns jag en liten butik på Torggatan, som började visa musikvideos från MTV på en liten TV-skärm. Först med begagnade skivor var väl Skivbörsen, om den hette så från början, på Norragatan (ungefär där Moxies frisörsalong legat). Den kom i mitten av 80-talet skulle jag tro. Efter att vinylerna försvann i och med CD-skivornas intåg, så tappade jag kollen på alla skivaffärer. Begagnat fanns det också ett urval av på Sälj och köp på Ålandsvägen.