Voila - (Chansons Tricolores) är en samlingsskiva med franska chansons, som gavs ut år 1980 på märket K-Tel i Finland. Jag bandade skivan och lyssnade på den under den sena mitten av 80-talet. Jag gillade det melankoliska draget, det franska, direkt, och melodierna bet sig fast. Det är något med chansonen, den franska popen, som gör att den har en enorm känslopotential. Det finns både frihet och uppror i soundet av positivet och dragspelet. Min fru Annu dog förra hösten. Hon gillade det maximalistiska franska uttrycket, och även chansons. Jag tänker på Annu och tar musiken till mitt hjärta. Det hjälper mig att sörja. Yves Duteil - Melancolie och L`Adolescente; Adamo - C`est Ma Vie; Nicolas Peyrac - Sebastien... Det finns så många underbara sånger. Jag förstår inte texten, men de talar direkt till mig. De franska chansonerna har inspirerat många artister med öppna sinnen, såsom Johan Johansson, Richard Wolff och Sven-Bertil Taube.

A-sida: This Is What She`s Like

B-sida: This It What She`s Like (Instrumental)/ Reminisce Part One

Det vilar något oroligt över Dexys Midnight Runners. Från den första LP:n 1980, som var unik på alla sätt, med sitt popsoulsound, sin fantasiska blåssektion och Kevin Rowlands smärtfulla sång. Men så vände det käpprätt åt zigenarromantik på Two-Rye-Ay två år senare. Och det var väl där som bandet peakade. Men var Dexys verkligen så trendkänsliga att man måste bjuda på en totalt ny maskering av musiken med två års intervaller? Den här maxi-singeln är ett prov på vad som blev av bandets ursprungliga sound. Blåsarna och Kevins sång är med, men vad är det egentligen man försöker uttrycka? Det låter som om soulrebellerna förlorat den soul man sökte på den första skivan och istället håller man på och diskuterar en flickvän sinsemellan i "This is what she`s like." Nej, bäst kanske det ändå är att vända blickarna mot New York, som man gör i Reminisce. Det är en låt som jag bra kan tänka mig att spela som bakgrundsmusik, dock inte mer än det. Singeln är från 1985.

När jag var barn så var det Mupparna som gällde på TV. Alla kände till deras husband med pianisten Dr Teeth och Animal på trummor. Jag köpte till och med en singlett med monstret Sweetums på och hade en Muppet Show-tekopp. På åttiotalet kom Smurfarna och Fragglarna. Nu sjunger Fragglarna sina glada sånger för mig på stereon i bakgrunden. Jag lyssnade på den här kassetten från 1984 ibland när den kom ut. Den är producerad av Muppet Music och originaltexterna är på engelska. Nu sjunger de på svenska. De är lite för glada för mitt humör, men försöker pigga upp mig efter en slitsam måndag på jobbet, och säga: "En helvimsig sång är så lätt". Och det är väl så att Fragglarna har rätt. För hela samhället är ett Fraggelsamhälle. Fragglarnas språk och budskap är var mans och kvinnas. Man är alltför tråkig och allvarlig om man kritiserar Fragglarna. Men om man är som dem, då är man ok. Men vad skulle det bli av vårt samhälle då? Mina favoriter är kanske "Jobba, jobba" och "Knäpp en tiger på nosen". "Knäpp en tiger på nosen/ stångas hårt med en tjur/ och trampa på krokodilens tå/ Ja, klarar du det har du tur" är lyrik man minns genom årtiondena.

A-sida: Lite till/ Hoppa av

B-sida: Wukka baby/ Lita aldrig på oss

Det här gillade jag! Hela huset skakar, maxi-singel från 1984. Man orkar fortsätta Lite till/ och absolut vill jag Hoppa av. Hur nu det ska gå ihop med privatekonomin. Men vem orkar "armbåga sig fram", slåss mot någon som inte är "en människa". Man trodde att man hört det bästa, när man hört s. A. Men på B-sidan blir det ännu bättre. Wukka baby, ger alla som inte behöver eller vill vara "riktiga män", energi. Det finns alternativ till att gå rakt fram och säga att man heter "Lennarth". Lita aldrig på oss går i samma fotspår. Lita aldrig på att bandet gör det som förväntas av dem. Men hjärtat på det rätta stället har man! Och så är Guld-Lars (från KSMB) med på gitarr.

Jag är ljudkänslig. Det betyder att jag reagerar lätt på ljud. Och att jag fungerar främst genom att lyssna. Om man vill reta mig, så gapar och skriker man i min närhet. Jag kan tycka om en människa för att den har en angenäm röst. Jag bor på landet och uppskattar att det är lugnt och stilla. Naturljud gör mig avslappnad, men däremot kan jag störas av ljud som den mänskliga civilisationen skapar. Då jag var i min formativa period gällande musik fanns det ett tyskt band som hette Einstürzende Neubeuten. På svenska betyder det ungefär "Riv, och bygg upp igen". Jag minns att jag hörde att de experimenterade med äkta maskinljud, såsom borrar, hackor och smällar. Det var inget syntband, utan ett riktigt rockband. Tyvärr, kan jag väl säga, lyssnade jag aldrig på dem, även om jag var intresserad. Idag anser jag att trash-musik också är kvalitet, om den görs på ett smart sätt. Många artister, såsom Lou Reed och Joakim Thåström, har gjort låtar i den genren. Så om det görs vettigt och med mening, så har jag inget emot "störande" ljud. Men om det är riktat direkt till mig, så är jag väldigt känslig med hur det låter.

A-sida: War Party

B-sida: Say I Love You/ Wipe Mo Nfe E

Eddy Grant gjorde schlagerreggae i mitten på 80-talet. Den här maxisingeln är från 1983. Om man jämför med de verkliga reggaekanonerna så är det här väldigt statiskt. Eddie Grant förlitar sig på sin sångröst, och så hittar han ett par rader som han tror att kan nästla sig in i första bästa diskotek. War Party är, trots den pacifistiska texten, två rader: "A war party, me no wanna go/ Heard about the last one/ So thanks but no thank you". På B-sidan blir det mera karibiska kryddor. Här låter i och för sig soca/calypso-kompet helt okej, men budskapet Say I Love You, som upprepas i det oändliga tajmar lite för väl med omslaget på skivan där Eddie Grant tittar förföriskt in i kameran från en palmbeströdd badstrand. Bäst på skivan är Say I Love You på något afrikanskt språk. Kruxet är bara att den blir för lång. Den instrumentala improvisationsdelen hakar även den upp sig i ett alltför förutsägelsebart komp.

Många anser att Augusto Pablos singel "Java" från 1971 lade grunden till den första dub-LP:n inom den jamaikanska reggaemusiken. Dub innebär att man leker med rytmsoundet och ekoeffekter på mixerbordet. Dub är instrumentalmusik, men kan ha olika sångteman, som mixtras in. Vad gäller Augusto Pablo, så tog man hans melankoliska melodisnutt som han spelade på en melodica, och lade den som tema på dublåten Java, som producenten Vincent Chin gav ut med Impact All Stars på LP:n Java Java Java Java år 1973. Och det är denna skiva som är det första dub-albumet. Augusto Pablo har själv gjort nyversioner av sin låt, bl.a. singeln Java Java Dub från 1989.

Inom rootsreggaen hörde det till att man till ett bästsäljande album producerade en dub-version, såsom Garveys Ghost av Burning Spear 1976 eller The Dub Factor av Black Uhuru 1983. Ännu vanligare var det med en Version-B-sida på en singel, där man lekte med titellåten på s. A. 

Jag minns att jag fastnade för Java, som jag hörde någonstans, på 80-talet. Och det var just melodican som Augusto Pablo hanterade så bra. Så bra att jag senare skaffade mig en egen leksaksmelodica av plast, som jag ibland använt på egna låtar. Den har samma melankoliska sound som det äkta instrumentet.

A-sida: Make Em`Move

B-sida: Move A Little More

Trummisen Sly Dunbar och basisten Robbie Shakespeare, mera kända under artistnamnet Sly&Robbie, är den mest progressiva reggaekompduon som funnits. Mest kända är de väl för samarbetet med Black Uhuru i början av 80-talet, men duon har även hela tiden gjort eget material, och de är fortfarande verksamma. På den här maxisingeln från 1985 låter man väldigt moderna. Jag skulle kategorisera musiken som funkreggae. Med finns allt som var i ropet under den här tiden, såsom beatboxen, ett slags bas/rytm-komp man gjorde genom att stötvis pressa ut luft genom munnen. Mixningen är enastående och det är en upplevelse att höra de olika ljudens placering i mina Sony-hörlurar. Det är dub, men det är hård dub. Temat Make Em`Move upprepas på ett intelligent sätt. Jag är säker på att dagens ungdomar lätt skulle gilla detta 43 år gamla sound. Ett alternativt EPA-dunk kanske?

Då Dag Vag tillsammans med punkbandet Ebba Grön var på gemensam turné i Sverige 1980, så var det ofta Dag Vag som gillades mest. De var äldre och mer folkliga än de aggressiva punkarna från förorten Rågsved. I dag råder det omvända. Ebba Gröns skivor är hårdvaluta på marknaden, medan Dag Vags slumpas bort till bottenpriser. Hur kan det ha gått så? Jo, man vill ha saklighet idag. Saklighet framför allt. Den slapphet som Dag Vag stod för, fullt ut, och som klarast lyser igenom på den här hårt studiomixade live-LP:n från 1983, tilltalar inte i dagens kliniska och strömlinjeformade musikklimat. I dag värderas yta och sound, framom hjärta och äkthet. Dag Vag är genomgående äkta, även i sin mystik. Det är främst reggaen som dominerar på Almanacka. Allt håller bra samman ända fram till B-sidans Dimma, när skivan upplöses i ett mixermoln. Men det är välmixat. Och många skulle idag må bra av B-sidans osaklighet. Almanacka är Dag Vags mest annorlunda skiva, och skall en mörk vinterkväll helst avnjutas tillsammans med någon annan.

A-sida: Working Girl

B-sida: The Family/ Arcade

Jag gillar det mjuka soundet på The Members singel från 1983. Det som kännetecknade mycket av den nya popen som kom fram i England efter punkvågen finns med på A-sidans Working Girl. Det är hur man byter från reggaekompet i versen till powerpopen i refrängen. Det är XTC, Live Wire eller Elvis Costello. Det finns energi där, men även det melodiösa, stämmor och harmonier. Låten handlar om någon som förälskar sig i en arbetande kvinna, rakt och simpelt och kul. På B-sidan krånglar man till det lite mer, blandar in mer funk, och tempot stannar av. Bäst är det när man kör på för fullt.