A-sida: Elskende i sommerlandet

B-sida: Vejers strand 23.6 -85

Gnags var stor grej när jag studerade på Lollands höjskoles musiklinje -84. Ändå tror jag inte att jag någonsin hört bandet. Den här sommarskivan är från 1985. Musiken är glad, lätt och texten rolig på s. A. "Det är mycket som distraherar älskande i sommarlandet," sjunger man i varje vers. Och så följer en uppräkning på vad det kan vara. Allt ifrån bönder och järnvägssträckningar till bara bröst och simbyxor. Kanske är det just rätt tid att lyssna på singeln nu, när vi har sååå långt kvar till badstrandsårstiden. Ett exempel på att Gnags var ett våghalsigt band är också att B-sidan består endast av vågors brus och lite bakgrundsröster av barn. Kul!

I varje by finns det en sten, säger ordspråket. Om man liknar musikplattformen Spotify vid en by, så har den canadensiska rockräven Neil Young bestämt att han tar sitt pick och pack och beger sig upp till ett öde hus i bergen, eftersom poddcastaren Joe Rogan flyttat in i byn. Joe Rogan är en känd vaccinations- motståndare, som har för vanor att sprida irrläror om coronapandemin på sin podd. Det här är mer än den principfaste Neil kan tåla, så han tar bort sina låtar från Spotify. Sällskap får han av Joni Mitchell, som följer samma exempel. Det här i en tid då musiker är beroende av de intäkter som kanske Spotify kan ge. Men Neil Young har som känt aldrig gillat ljudkvaliteten hos Spotify, och har till och med talat om att starta en egen musikplattform. Kanske att man får bli medlem om hans drömmar någon gång blir verklighet.

A-sida: Baby, I Love You

B-sida: High Risk Insurance

"Wow, en singel med Ramones från 1980 med två låtar jag inte hört förut" kan väl få vilken rockdiggare som helst att skutta iväg till stereon. Men Baby, I Love You måste vara det i särklass sämsta jag hört med bandet. Som en cemenblandare som knappt går runt kryddat med 50-talsballadklichéer. Det enda som talar om att man inte kör singeln på för låga varv är Joeys röst, som är sig lik. Tur att A-sidan är värst, för när man vänder på steken så blir man övertygad om att det inte var stereon det var fel på. Här hackar Ramones på som vanligt. Men beatet är misstänksamt likt den gamla dängan I`m Against It, och när man kommer fram till refrängen så kan man byta ut orden High Risk Insurance mot just det: Well I´m against it. Konstigt att resultatet inte blev bättre med Phil Spector vid mixerbordet.

"Och vi började med konserter och det var band och det kom folk..." Så sjunger punkbandet Ebba Grön om den explosionsartade utvecklingen runt musiklokalen Oasen i Stockholmsförorten Rågsved i slutet på sjuttiotalet. Något liknande får man väl sällan uppleva igen. Men förutsättningarna finns i form av replokal och utrymmen för musik i Garaget i Godby på Åland. Garaget är just vad namnet säger: ett garage, som drivs i Folkhälsans regi, och där lokala ungdomar kan mecka på sina mopeder och andra maskiner tillsammans med erfarna vuxna ledare en kväll i veckan. Men det finns också en liten musikstudio där, med instrument och förstärkare, samt ett lagerutrymme som kan röjas upp till scen och dansgolv. Folkhälsans ledare har någon gång ventilerat möjligheten att man kunde ställa i ordning för konserter där. Men det behövs eldsjälar som orkar satsa egen tid och jobba idéellt. Även Garaget har drabbats av de många coronautbrotten och varit stängt till och från, och jag har hört att det strular lite med ledning och organisation, som förtar lusten att jobba och utveckla verksamheten. Men om det verkligen skulle smälla till en dag, lite som det gjorde i Rågsved 1978, så vete tusan om jag inte skulle vara på?

A-sida: Book Of Rules

B-sida: Allamanna

Den gamle ska-rocksteadyräven Desmond Dekker släppte 1981 en singel på Stiff records. A-sidan Book Of Rules måste vara en reggaeklassiker, för jag har hört den förr, minns inte med vem. Då blir väl B-sidan mera intressant. Allemanna, vad kan nu det betyda? Det kan ju handla om en tjej, för han sjunger "never, never ever leave me". Så långt kommer jag i min tolkning. Hur som helst är det samma uppiggande poppande popcorns-sound, och samma klagande/bedjande röst, som alltid gör Desmond Dekker så skön. Det gick ann att lyssna på denna Jamaika-singel med snöstormen vinande utanför sitt vindrumsfönster.

Jag minns när jag gick omkring på Roskilde rockfestival 1986 och gläntade på en tältdörr och därinne spelade Marie Bergman, kanske med sitt Body Band. Jag minns att jag kände igen henne som artist redan då. Hade kanske sett henne i TV. Det finns en låt som jag inte hittar artisten till, där en kvinna sjunger: Det är nåt mystiskt med dig. Skulle kunna vara Marie Bergman. Och så fanns den där låten från sjuttiotalet, som jag hört, Ingen kommer undan politiken. Det som utmärker Marie Bergman som artist är väl intensiteten. Hon sjunger mycket om kropp och lust. Skulle benämna henne funkig, för funk är en rytm som passar hennes temperament.

Mångalen är en typisk åttiotalsskiva. Intressant, lite new wave, med angelägna texter. Men många av låtarna fastnar ändå inte för mig på den här LP:n. Det är ur ett kvinnoperspektiv, som är starkt även för den här tiden, allt ses. Ett spännande musikaliskt tema har den lite lugnare låten Överallt, som avslutar första sidan. Den genomsyras av en alltomfattande kärlek. Hit, men inte längre på B-sidan gillar jag också. Den skildrar hur svårt, men viktigt, det är att sätta de egna gränserna. Också den avslutande Vatten fastnar jag för. Här koncentrerar Marie hela sitt moderna väsen i en liten droppe vatten som runnit genom årtusendena. Skivan är från 1985.

A-sida: Sally MacLennane

B-sida: Wild Rover

Jag minns när jag på min första interrail sommaren -86 slog följe en dag med en kille från Birmingham och jag nämnde för honom att jag gillade Pogues och Tom Waits och han tyckte det var konstigt att jag nämnde just hans egna favoritartister. Han sade då att publiken bara älskar Pogues. Och det kan jag förstå. På den här singeln från 1985 finns den kända Sally MacLennane med från debut-LP:n. Irlands-standarden Wild Rover har jag innan inte hört med Pogues. De gör den lite råare än Dubliners, och man kan höra något som faller till golvet efter sista no-nei-never-no-more-knacket. Kanske är det skedar? Det som jag imponerades av med Pogues var att de slog sig hårt i huvudet med rytminstrument. Hade varit fantastiskt att ha sett dem i Åbo på åttiotalet när jag hade möjlighet, men missade tillfället.

I boken Passera denna natt från 2014 skriver den före detta sångaren och låtskrivaren i syntbandet Lustans Lakejer om just det: hur han önskar att denna natt bara ska passera och att han finner sig vid liv nästa morgon. Orsaken till härdsmältan är ännu en av dessa tjejer (unga och farligt vackra) som gjort slut. För en man över femtio med en ryggsäck av ett obearbetat fadersarv i form av bipolär sjukdom faller han djupt ner i mörkret. Inte ens att skriva sånger hjälper mera som terapi. Hur det går får ni gärna läsa er till. 

Det gav mig mycket att läsa denna bok om den före detta punkaren, sedermera dekadentsyntaren, Johan Kinde. Det är så lätt att glömma människan bakom ytan av pålimmad säkerhet och världsvana, mannen med texterna om det nattliga livet i parfymernas och juvelernas rike. Den människan träder ovillkorligen fram här. Pojken som flyttade in från villaförorten Åkersberga till Stockholm, och som i sina stunder på vågornas topp ville lägga hela världen för sina fötter. I den här boken gäller det hur man kämpar sig upp från botten.

Och vad jag förstår så planerar Lakejerna en återföreningskonsert med Reeperbahn senare i vår. 

A-sida: Love Is All We Need

I mitten av sextiotalet var det schlager som dominerade den finländska skivbranschen. De nya tongångarna från England och USA uppmärksammades inte alls av musikmaffian i Finland, som bestod av Finnlevyt, Fazer och Rundradion. Tills tre finlandssvenskar 1966 grundade Love Records, som ända från början satte en ära i att vara oberoende och ge ut den alternativa musiken i landet. Den som är mer intresserad av detta skivbolag kan med fördel se filmen av Aleksi Mäkelä från 2016, som heter Love Records - anna mulle lovee. Man var en nagel i ögat på musiketablissemanget, hade från början en klar vänsterprägel och lyckades knyta till sig intressanta artister s.s. Rauli Badding Somerjoki, Wigwam, Tasavallan Presidentti, Juice Leskinen, M.A. Numminen och Hurriganes. När punkvågen kom hann man också med Pelle Miljoona innan bolaget gick i konkurs 1979. Man gav säkert råg i ryggen åt andra mindre, oberoende skivbolag, t.ex. Poko rekords i Tammerfors. Det grundades 1977 av Epe Helenius, som också hade en skivaffär i Tammerfors, och som var först med att ta in nyare musik av den nya vågen i landet. Poko rekords två stora flaggskepp var från början rockabillygruppen Teddy & the Tigers och Eppu Normaali. Man vågade tillochmed ge ut Finlands första punk-LP med Epporna. Senare kom man att banda också utländska band, s.s. Metallica. Under 80-talet växte det säkert fram flera mindre skivbolag i Finland. Ett finlandssvenskt sådant var Kustrock records, som hade ambitionen att ge ut finlandssvensk rock. Vårt eget band Ultimatum bandade här år 1983 in på skivan Kustrock 1. Tyvärr blev utgivningen inte så omfattande på denna etikett (bara fyra skivor) och bolaget stängdes efter sex år. Men ändå får man vara tacksam för att det finns eldsjälar som tänker att musik inte bara är pengar och som vågar utmana de stora drakarna på den nationella och internationella musikmarknaden.