A-sida: (I`ll Never Be) Maria Magdalena

B-sida: Silver Water

1985 släpptes singeln med A-sidan Maria Magdalena med den tyska sångerskan Sandra. Låten kom att spelas väldigt mycket i radio, och så snappade väl jag upp den. Passar bra så här i påsktider att sjunga om Maria Magdalena kan man tycka, nu när Notre Dame brunnit och allt. Soundet på Sandras band med maken Michael Cretu på syntgitarr, eller vad man ska kalla den tidstypiska tingesten för, är så mycket 1985 det bara kan bli - elektropop. Det som lyfter låten är raderna: I`ll Never Be Maria Magdalena... Om man inte vill vara helgonet, så återstår väl motsatsen. Fast inte tror jag att hon vill bli det heller. Kanske Sandra kände ett behov bara att deklararera att hon inte ville vara så präktig,  även om man lite får det intrycket att det var det hon ville vara. "Brukspop" från 80-talet.

A-sida: Aftonfalken

B-sida: Vikings

1981 släpptes i Finland singeln Aftonfalken av Pugh Rogefeldt. Jag minns när den kom på radion; en sorgsen sång om en aftonfalk som bor på fjället, att jag bandade den och tyckte om att spela melodin på flöjt. Den slog i Finland, men aldrig i Sverige. Vad kan vara orsaken? Först och främst är melankolin något som går hem i Finland, och det avskalade naturtillvända i Ulf Lundells text är lätt att ta till sig för finländaren. Det finns något ödesbestämt i texten. I första versen (tesen) berättas om den klagande, skifferfärgade, falken - den fria men tydligen sargade fågeln. I andra versen (antitesen) kommer så de fula hajarna, som inte tänker någonting, in. De som hugger med sina tänder allt de kommer åt. I sista versen (syntesen) så är det fjällvinden som talar, den bär duvorna, är hoppfull, frågar inget. Så är livet - gott och ont, vackert och fult. Det är vi som ska välja sedan vems sida vi står på. Aftonfalken har fått finsk text - Muuttohaukka - av Riki Sorsa.

Sällan har det väl känts mera rätt att köpa en LP än som när jag köpte Mikael Wiehes Hemingwayland i onsdags. Jag hade gnolat på Det räcker nu ett par dagar, googlat låten och fått veta att den finns på skivan, och så hade jag lite tid över innan min mediskurs, parkerar bilen, går in i den nya affären på hörnet i centrum, ser att de har begagnade skivor i en back på golvet, bläddrar och hittar skivan direkt. Expediten prutar ned priset till två euro, skivan är i gott skick och från 1985. Klart att jag köper den!

Skivan behandlar läget i Sverige i medlet av 80-talet. Det är Hemingwayland, och man får söka med ljus och lykta efter de vänner som Dylan kallade samman på 60-talet i låten Times are a changin`. Man ser tecken på att de finns, men de har bytt förklädnad och Låtsas som ingenting (har hänt). Mellan de båda polerna misströstan och mod rör sig Wiehe på skivan. Han är dock ingen som ger sig, trots att många givit upp kampen. Och som sådan fungerar han bäst. Det räcker nu är en låt som representerar Wiehe som helhet: kampen för demokrati och mänskliga rättigheter i Syd- och Centralamerika har alltid varit ett viktigt tema för honom. Men bäst gillar jag sista låten: Då är du farlig. Den ger alla som kämpar för sin rätt legitimitet och tro på sig själv. När man själv kanske misströstar, så får Mikael Wiehe en att tro på att det man gör är rätt: "Dom vill ha dig rädd och liten/ Dom vill ha dig undergiven." Men: "När du blir en som går till handling/ När det du kräver är ditt liv/ När du förenar dig med andra/ då kan det hända/ Då kan en värld förändras." 

Det är bara det att alla lever i hemingwayland nu. När förtroendemannen på jobbet knackar i väggarna till ditt arbetsrum och säger "Easy come, easy go" om din arbetssituation, då vet man. Det är då man själv handlar rätt. Som nu, med Hemingwayland.

A-sida: I Want Candy

B-sida: King Kong

Bow Wow Wow var Sex Pistols-managern Malcolm McLarens nya projekt efter att Pistols lagt ned. Man kan väl lugnt säga att det var ganska så kommersiellt, med en sångerska som såg bra ut och som sjöng om att hon ville äta godis på stranden. Djungeltrummorna gör att det låter väldigt mycket Adam and The Ants om den här låten, som singlade upp till sjätte plats på de brittiska listorna. Men man häpnar över hur renons på betydelse allt är nu, efter att punken bränt slut på sitt krut. Elektropop kan väl det beskrivas som. Och Malcolm halkade väl senare in på afro, rap och square dance, som han försökte kombinera med popmusik. Singeln kom 1982.

A-sida: Everyday I Write The Book

B-sida: Heathen Town

1983 kom singeln Everyday I Write The Book med Elvis Costello och hans ursprungliga kompband. Låten minns jag, och då bara raden "Everyday I Write The Book". Mer kanske man inte behöver minnas, för i den raden ligger det mesta av finessen och magin i den här låten, kanske med tillägget: "I`m giving you a loving look..." Låten är en vardagligt finstämd kärleksförklaring till hur kärleken kan kombineras med konstnärskapet. Det var ju inte alltid så här friktionsfritt i Elvis Costellos liv, om man får tro hans självbiografi Unfaithful Music & Disappearing Inc. Han var primitivt självupptagen åtminstone i början av sin karriär, då han levde under starkt tryck från massmedia inte minst. Han for lite dit vinden och musiken förde honom. Bland annat hade han en lång och slitsam relation med sångerskan Cait O`Riordan från Pogues, där han knappast hittade sig själv, som i den här sången, där han skrev boken (eller var lycklig) varje dag. Men jag gillar Elvis Costellos personliga stil att göra rockballader, där han behåller mycket av det som var hans kännetecken i början, aggressiviteten och upproret, men får med det nya, kompromissandet och konstnärligheten.

A-sida: Uptown Girl

B-sida: Careless Talk

1983 kom Billy Joels singel Uptown Girl. På något vis fastnade den, trots att jag inte hade mycket aning om vem Billy Joel var. Inte heller visste jag vad låten handlade om. Nu vet jag att Billy Joel är en amerikansk musiker från New York, och att låten handlar om att han blivit kär i en flicka som kommer från de bättre stadsdelarna, up-town, medan han själv definierade sig som en downtown-boy. Här är gränsdragningen mellan bättre och sämre människor ganska tydlig, och sådan stämning blir det ju lätt just i städer, oberoende av storlek. Det är en kvalmig och förlegad bild av hur man definierrar människor utifrån var man bor. Men tyvärr känns det lika aktuellt idag, som för, låt oss säga, femtio år sedan. Det handlar om identitet, som befästs då rädslan och fördomarna får råda, t.ex. i en skola,eller på en arbetsplats. Det är en del av hur man pratar med varandra, hur man klär sig, vilka intressen man har osv. Så försöker ju också föräldrarna i viss mån skydda sina barn, och ge dem ett värde genom att säga att de tillhör en viss samhällsklass som tjänar si och så mycket, och bor i ett si och så fint hus. Alla de här känslorna väcks till liv när man hör låten Uptown Girl. Man tycker att det hör till det att bli vuxen att lämna stereotyper som de här bakom sig och se att vi människor är alla lika, oberoende av var vi kommer ifrån.

A-sida: Sunglasses

B-sida: Candy/ Alone

Tracy Ullman är en brittisk popsångerska som år 1984 fick en hit med sången Sunglasses, ursprungligen en låt av Skeeter Davis från 1965. Låten har alla ingredienser för en bra poplåt. Den är tre minuter lång, har en catchig refräng och en oförarglig text om solglasögon. I denna genre får den sällskap av bl.a. Solglasögon av Docent Död (1980) och The Future`s So Bright av Timbuk 3 (1986). Bra popsånger har en förmåga att bita sig fast i minnet och stanna kvar. Så gjorde den här låten också. Lite för sliskig för att kunna räknas till kategorin rock.

I början på sjuttiotalet lyssnade jag mycket på skivan som innebar min första bestående kontakt med rockmusik. Det var mammas skiva med blandad femtiotalsrock från 1972, med artister och låtar som gjorde ett outplånat intryck på den sjuåriga pojken. Där fanns de alla: Great Balls Of Fire, Highschool Confidential, Johnny B Goode, Rock And Roll Music, Long Tall Sally, Whole Lotta Shaking Going On och Sweet Little Sixteen. Tänk så mycket komprimerad energi man hade lyckats trycka in i den här 33-varvaren. Säg sedan att jag inte har rockrötter. Jo, de etablerades väl där och då. Och sedan dess har väl aldrig riktigt femtiotalsrocken lyckats släppa sitt grepp om mig, och det är jag glad och tacksam för. För: "Open up, a-honey, it´s your loverboy me that`s a-knocking/ Why don`t you listening to me, sugar? All the cats are at the high school rockin`/ Honey, get your boppin`shoes/ `Fore the jukebox blow the fuse/ Everybody hoppin`/ Everybody`s boppin`/ Boppin`at the high school hop."

EP:n med When The Going Gets Tuff, The Tuff Gets Going i olika versioner med Billy Ocean kom 1985. Jag minns inte att jag skulle ha hört så mycket på låten. Det var mera att en kompis brukade säga den här raden, när det var tufft läge, eller mest på skoj. Och så snappade jag upp det, som jag ofta sög, och suger; i mig ord som sägs vid ett visst tillfälle. Många är de låtar som jag endast hört nämnas genom att någon slängt ut en textrad. Ibland lyckas jag inte spåra vilken låt raden kommer ifrån, när jag så där 40 år senare försöker hitta den på internet. Och det är väl kanske fullt förståeligt? Så mycket om den här låten, att Billy Ocean är en brittisk soul/funk-artist, ursprungligen från Trinidad, och att han var störst just i mitten av 80-talet - och kanske då just med den här låten.

A-sida: Hello Old Friends

B-sida: All Our Past Times

Vet inte hur denna låt har överlevt från 1976 i något dunkelt skrymsle i mitt huvud, men plötsligt så var den bara där: "All our past times should be forgotten". Och att det var Eric Clapton som låg bakom den gjorde inte saken mindre. Tillsammans med Rick Danko då, basisten i The Band. Den sköra gitarristen Eric Clapton, med sitt dåliga självförtroende. Vad var det han egentligen sjöng om? En kärlek som försvinner ut genom dörren, och sedan är allt slut. Men förlåt oss alla den tid som varit, så att vi kanske kan börja om på nytt, kan man kanske tycka. Tempot i den här låten kommer definitivt från världens långsammaste rockband, The Band, men smärtan i rösten, och kanske i gitarrspelet, är Erics. Mycket bättre än sådana "Slowhand"-klassiker som See You In Heaven och Layla.