A-sida: Full Ranson

B-sida: Leo Fender

Doctors var ett åländsk rockband som tidigt skrev bluesbaserade rocklåtar med egna svenska texter som träffade mitt i prick. De hade modet att göra det som många andra åländska band vid den här tiden inte gjorde: säga sin mening rakt ut om saker och ting som hände i den åländska vardagen. Som t.ex. att ta färjan till Åland och tjacka full ranson, eller att ta kaljaflyget hem till Åland, eller att det står en snut i varje knut eller att det finns lögnhalsar som man inte kan lita på eller Rock-Olle som kommer gående och vill bjuda på en bärs (vilken t.o.m. räddat livet på en trött bergsklättrare i nöd en gång). Det här kommunicerades rakt i låtarna, utan krusiduller, vilket gjorde allt så mycket ännu mera åländskt. Gruppen koncentrerades kring de två gitarristerna Hellsten och Lindblom med influenser i Hendrix och bluesen, så Doctors rockelexir var garanterat kurerande, vilket ibland även utlovades inför konserterna. Jag såg bandet många gånger live under åttiotalet, och det var alltid en upplevelse. Förutom att vara en suverän gitarrist så var Kurt Lindblom även en slags faddergestalt för oss yngre musiker inom den åländska rocken, gällde det så att vara inspirerande stöd som till att låna ut en gitarrsträng. Låtarna på den här singeln som kom 1982 är omöjliga att hitta på nätet eller på Spotify, men man minns ju dem ändå, t.ex. hyllningen till Fender Stratocaster-gitarrens skapare: "Leo Leo Leo, vi tackar dig!"

A-sida: Du mumlar i mitt öra/ Klarblå himmel

B-sida: Drömmar/ Five Feet (Under The Rainbow)

Den här EP:n kom 1982. Det var första spåret, Du mumlar i mitt öra, som jag hörde igen sedan. Pux från Saltvik var ett av de dominerande live-banden på Åland i övergången 70-tal/ 80-tal. Det var så musiken lät på ungdomsdanserna runtom på ön. Bäst kan väl musiken beskrivas som synt-pop med en sång som imiterade rikssvenska Gyllene Tider eller Magnum Bonum. Texterna till de egenhändigt komponerade låtarna var sötsliskiga historier om tonårskärlek. Sådant slog på dansgolvet, där den sista tryckaren vinglande skulle avklaras innan den medhavda buskspritblandningen gjort alltför stor påverkan och bussen gick tillbaka till stan. Man skrattade ju så smått åt raderna "Du mumlar något i mitt öra/ Natten är här och du ska mig förföra" då när man hörde singeln första gången. Kanske man blivit lite mera överseende med åren - och kan se låten mera som ett tidsdokument från den tiden när det fortfarande fanns ungdomsdanser på landsbygden med åländska band som gjorde egna låtar.

A-sida: Mörkret Faller På

B-sida: Du Måste Se

1981 kom den här singeln med Hansa Band från Uppsala. A-sidan blev väl inte direkt någon hit,men spelades en del i radion. Låten kan väl definieras som ganska tidstypisk Svensson-rock med en aning samhällstillvänt budskap. Det var lite som att berätta för skateboardskidsen att "det finns sådan här musik också." Men det traditionella rockstuket, typ Factory, gör att budskapet inte riktigt slår igenom. Men låten är ändå trallvänlig och fungerande, och texten tillräckligt lättsmält, för att var och en ska kunna identifiera sig med den: "Men mörkret faller på/ Men vi är två vi är två ändå." Det var just på gränsen att jag kunde gräva fram den här lilla ädelstenen från minnenas dunkla skattkammare - så visst måste väl jag också någon gång ha gått och gnolat på låten.

A-sida: Ace Of Spades

B-sida: Dirty Love

Jag har aldrig gillat hårdrock. Men en låt med ett band kan man inte undgå att fastna för: nämligen Ace Of Spades med Motörhead. Det är något med Motörhead från England som ställer dem lite över eller utanför den vanliga symfoni-hårdrockens ylande gitarrsolon och pudelfriserade falsettsångare. Det är hårdare och rakare än den traditionella hårdrocken. Det är "Lemmy" Kilmisters kompromisslösa attityd att: "We are Motörhead. We play rock n roll" och att "Våra fans kommer från norra England och slår sig med hårda föremål i huvudet." Det är lika mycket punk som hårdrock. Och så i Ace Of Spades den helt rabiate trummisen Phil Taylor med sina två bastrummor. Ace Of Spades är en av de få rocksånger som är ute efter att spräcka ljudvallen, och den lyckas nästan. Texten går mig förbi likt stormens tjut i mina öron - men handlar väl om spader ess kan jag tänka. Lemmy gick ur tiden för tre år sedan. Singeln kom 1980.

A-sida: Burning for you

B-sida: TV-kid

1982 släppte den finlandssvenska synt-pop-rock-gruppen French Kiss singeln med låten TV-kid, som jag minns från en konsert med bandet på Pub Bastun i Mariehamn någon gång på 80-talet. Jag minns den kvinnliga sångaren och att bandet hade ett ganska syntigt uttryck. Bandets ledarfigur var ju förstås Ben Marlene (vet inte om det är ett artistnamn) och honom hade man ju stiftat bekantskap med tidigare på skivan Kustrock (1982), där han sjunger ganska så depraverat om att han står med ena benet djupt nere i ett träsk. Sedan flyttade han väl till Sverige och grundade syntbandet Trance Dance. (Som en parentes kan nämnas att det var Trance Dance som gjorde en promotion-låt till ett brädspel, Trade, som två kompisar gjorde då på 80-talet.) Creds måste man väl ge till den forne Ekenäs-bon att han vågade leva ut rockmyten i Svenskfinland. I TV-kid låter bandet som en utslätad version av Blondie, som de kanske ville efterlikna. Budskapet gillar jag dock: "I don`t want to be a TV-kid/ I don`t want to watch these movies/ Be one of these TV-groupies." Kanske också därför denna låt var den enda som fastnade under konserten då på åttiotalet.

A-sida: Som sommaren

B-sida: Derek Dum/ Huslige Hans

1984 kom singeln med den på den tiden alternativa sommarhiten Som sommaren. Jag måste ha sett den framföras i Guldslipsen på TV av Gunnar Danielsson och Christian Fant. De hade alltid så roliga gestaltningar av sångerna, vilket imponerade på mig, i en tid då MTV:s rockvideor ännu inte tagit över helt. Jag köpte senare LP:n Louise-Marie av duon. Låtarna på den är i samma stil som Som sommaren, och man kan t.o.m. hitta låtens antipod På juledan där. Det som gör Gunnar Danielssons låtar så fantastiska är att de är så avskalade, men ändå så fyndigt galna. De är som en handbok för singers/ songwriters hur man kan skriva meta-rock-lyrik. För om det är något som Danielsson har så är det distans till sig själv. Som sommaren andas melankoli samtidigt som den är rakt på. För: "Som som som sommaren kan det aldrig bli." Aldrig mera, och ändå är den alltid där igen, sommaren. Men de formativa ungdomsåren, de kommer ej igen: "På resa genom Belgien, så träffade jag en europé/ Han lärde mig att tugga blad/ Plocka svamp och koka te." Nu är det sommarledigt för mig också. Idag försökte jag åka och fiska, men tappade drag och lina i diket, när jag cyklade. Men simmade gjorde jag ändå.

A-sida: Whip It

B-sida: Turn Around

Det amerikanska elektropop-bandet Devo med sina roliga röda hattar som såg ut som äggkoppar fick man aldrig riktigt grepp om. Men var det en låt som man hade hört med dem så var det ju Whip It. Låten som handlade om att piska något, och piska det bra, brydde man sig inte riktigt om att ta reda på vad den handlade om. Något sadomasochistiskt var det väl, tänkte man bara. Men egentligen så handlar texten, som jag tolkar den nu, om att ha läget under kontroll och inte låta vardagens problem tynga ned dig. Det handlar om att slå tillbaka, att vara "hård mot de hårda". Dock blir det musikaliska budskapet dubbeltydigt. Devo är en smula skruvat, ungefär som Kraftwerk eller The Residents blir det. Man kan liksom inte ta dem på allvar. Och det är väl det som är det nya-vågen med bandet. Elektronisk kontroll och metalliska röster, som maskinellt upprepar samma mönster, likt order, till dig, att piska på. Det blir ju aningen dekadent. Och det är just det som är Devo för mig.

A-sida: Ghost Town

B-sida: Why?/ Friday Night. Saturday Morning.

Egentligen kändes det helt naturligt att Specials gav ut singeln Ghost Town 1981. Efter två LP:s 1979 och 1980, den första bättre än den andra, kändes den post-prestations-depressiva låten om den öde spökstaden där ingen mera vågar gå ut och roa sig helt rätt. Men bakom ytan fanns förstås ett ställningstagande. Kan misstänka att det verkligen var rätt så våldsamt på gatorna i Maggie Thatchers 80-tals England, med segregation mellan folkgrupper och utanförskap. Då lade Specials helt enkelt ned sin aktivitet, och gjorde en space-dystopisk-rocksteady-reggae-låt, med spöklikt brassblås och en sång som gick enligt minsta motståndets lag: "This town, is coming like a ghosttown/ All the clubs have been closed down/ This place, is coming like a ghosttown/ Bands won`t play no more/ To much fighting on the dance floor." Jag gillar det melankoliska draget hos Specials, som likt sköldpaddan är kloka nog att skydda sitt eget ömma skinn bakom ett hårt skal, när det blåser hårt. Och ändå säger det rent ut: a message to you rudy!

A-sida: Hemligheten

B-sida: Ståplatsbiljetten/ Långt Härifrån

Det var egentligen den andra låten på B-sidan av den här singeln ("Live") från år 1982 som jag hörde först. Den blev aktuell när min kusin, som var journalist, gjorde ett hemmahosradioreportage hos läraren i Geta, och som handlade om att resa. "Jag vill långt, långt härifrån" , som han spelade i det programmet, rimmade väl med journalistens egna drömmar vid den här tiden. Att sångaren i Stockholmsbandet Raketerna var eskapist med ett stort behov av att fly vardagstristessen fick man veta då man såg reportagefilmen "Hemligheten" av Rainer Hartleb i SVT samma år som singeln kom ut. Filmen handlade om Hasse Edström i Raketerna. Jag minns att Hasse sade att han helst av allt bara ville bli kvar i sängen och vara med sin flickvän. Jag förstod då att svenssonlivet med kneg, villa, volvo och vovve inte egentligen var någonting för honom. Sin musikaliska bakgrund hade han i ett av de urspsrungliga punkbanden i Stockholm, Grisen skriker. Och visst känner vi väl alla lite nu och då, som han gjorde då, att vi bara vill långt, långt härifrån.

A-sida: Älskling Jag Hatar Dig

B-sida: The Stockholm Huzzle (Remix)

Det var B-sidan på den här singeln, som kom 1984, som jag såg på TV. Dan Sundqvist & Prins Valiant var den tidigare Reeperbahn-medlemmen Dans nästa projekt, efter dundersuccén med Reeperbahn. Och visst känner man hans behov att markera ett avstånd till den tidigare så blodfulla rocken. Det här var kyliga funkjazz-rytmer i en kavajförsedd förpackning. Så tidstypiskt dekadent och brådmoget arrogant, liksom titeln och budskapet på A-spåret. Såsom "jag hatar dig" framsagt med den honungslenaste rösten för att göra budskapet så mera effektivt sårande. På samma vis är B-sidans funksväng budskapet bakom raden "Tissel, tassel/ Everybody is doing the Stockholm huzzle", som inte avslöjar mera än just det: att alla gör Stockholmhusslen, fast jag inte vet vad det innebär. Så "what you see is what you get" - och visst är det väl lite intressant i ett rockhistoriskt perspektiv, men knappast något man skulle vilja lyssna på så många gånger.