När vi på klassresan till Köpenhamn i maj 1981 satt i en slags förvirrat ölstinn förbrödring/ försystring runt bordet på en liten pub och undrade varför vi inte lärt känna varandra innan det sista året på högstadiet, så kom vi väl också att prata lite om musik. Och den lite punkiga tjejen som jag alltid varit för blyg för att närma mig sade då att hon lyssnade på Factorys Efter plugget, då hon en sommar inte visste vad som skulle hända med henne sedan den obligatoriska skolgången tog slut. Hon bandade även en halv kassett åt mig efter den här klassresan, och den innehöll bl.a. spåret Alla kalla killarna med Spray. Ja, hon var feminist redan på den tiden. Och jag - jag var minst sagt någon kall kille. Snarare kunde jag redan då ta ställning till de coola banden med permanentat hår, svärmorslook och deodorant i armhålorna. Störst av alla dessa band i början av åttiotalet var säkert Magnum Bonum, som slog stort med låtar som Skateboard, Digital panik, Hög hatt och låga skor samt Oh mama (som handlade om att man inte skulle klämma på finnar). Andra poppisband som var inne på samma linje var Strix Q och Snöstorm. De ansåg att de lade trenden för hur man skulle vara och bete sig - om brudarna skulle nappa. Men där högg de kanske i sten. För det dröjde inte länge innan jag bytte ut träskorna och id-brickan runt halsen mot - nedklottrade tennarit och rakbladshalsband. Kanske även det en kall kille? "För tänk på allting som känns/ Det är bara män som har bestämt/ Krig -det är bara män/ Så dom dom alla kalla killarna."

1980 spelades skivan Amandla in i Afrika, men den producerades av en svensk, Palle Budz, och gavs ut i Sverige. Det var en av flera Amandla-skivor, som hade sitt ursprung i Sverige, och visade tydligt att ANC:s kulturella front Amandla hade fått stor spridning i världen utanför Sydafrikas gränser. Det var tydligt att världsopinionen tog klar ställning mot den vita apartheid-regimen i Sydafrika och att det bara var en fråga om tid innan det vita styret skulle falla där. Men för tillfället satt den svarta ANC-ledaren Nelson Mandela i fängelse och det vita förtrycket av den svarta majoritetsbefolkningen fick pågå utan förhinder. Det är tydligt att musiken spelade en stor roll när apartheid krossades. De svarta i Sydafrika har alltid dansat och sjungit både för att uttrycka glädje och ilska. Det finns en otrolig kraft i folkmusiken från Sydafrika, som är som en livfull bäck som porlar fram i allt större dimensioner, och som ingen kan stoppa innan den nått sitt mål. Mycket på den här skivan påminner om kyrklig körmusik, där en blandad kör förenas i olika rytmiska stämmor. Kören sjunger också något som mera kan liknas vid arbetarsånger. Sångerna är på afrikaans kan jag gissa så det är svårt att säga vad de handlar om -men jag antar att de är protestsånger till största delen. Körtraditionen har alltid varit stark i Sowetho och Sydafrika, men det är i de tre fyra rena sowethofolkmusik-låtarna som jag sveps med helt och hållet. Vilket sound! Den allra bästa världsmusiken, enligt mig, är den som kommer från Sowetho. Det är ett snabbt och skönt tempo med olika rytminstrument som hackar på i chacka-chacka-takt och så gitarrerna som spelar "like-a-ring-of-a-bell" på alltsammans till sångens sköna harmonier och fraseringar. Allt som allt blir det en så stark glädjefull rytmgryta att man bara måste kapitulera. Amandla!

Man kan tycka att barnmusik eller den musik man hörde som barn och som inte direkt var riktad till vuxna är dålig musik, eller inte i samma klass som vuxenmusiken, när man talar om populärmusik. Jag tycker inte så - utan att den bra barnmusik man hörde som barn är liksom grunden för alla musikaliska upplevelser senare i livet. Lyckligtvis gjordes det högklassig svensk och utländsk barnmusik då när jag var liten, och den förekom förstås i de TV-program som sändes i Sveriges TV. Jag tänker då närmast på Kalles Klätterträd, med musik och text av Jojje Wadenius, som sändes i slutet av sjuttiotalet. Jojje Wadenius var f.ö. ganska så outstanding med sina barnvisor, s.s. En kråkbegravning eller Ett barn ska jag ha när jag blir stor. Både text och musik sitter som ett smack - det är fart och fantasi och skön musikalitet. Andra intron till barnprogram som bitit sig fast är Huset Silfverkronas gåta av Anders Linder (Kapten Zoom) från 1975, Pling Plong Show med Robban Broberg (1970), Ville, Valle och Viktor (1972) och förstås Trazan Apansson från 1976. All musik till Emil i Lönneberga och Pippi Långstrump var även superb. Från Muppet Show (slutet av sjuttiotalet) minns man ju speciellt låten Mahna mahna med den galna trummisen Animal som solist. Och så var det Banarne själv i Trazan Apansson, Klasse Möllberg, som 1979 gav ut skivan med Smurfarna och låten Hallonsaft. Så när sjuttiotalet gick över till åttiotalet var man ju öppen och mottaglig för barnmusiken, så det var inte konstigt att låtar som Det är hårt att va hund med Karin Liungman (1981) och albumet Fragglarna på kassett (1983) gick hem. Även barnsångdansduon Mora Träsk (upplöst 1981) och senare det motsvarande finska Fröbelin palikat (som grundades 1987) måste man ju falla för. Det är något med direktheten och det anarkistiskt kreativa i bra barnmusik som gör att man inte kan motstå den. Kanske någon som läser den här bloggen har egna musikaliska upplevelser från barndomstiden som ni vill dela med er av?

LP:n Floggin A Dead Horse som kom ut 1980 var en samlingsplatta med Pistols singlar ända sedan starten till uppbrottet 1979. Brorsan skaffade skivan då samma år som den kom ut. Egenligen borde man väl ha köpt Never Mind The Bollocks då när den kom redan 1977 - men så gick det inte. Man hörde Pistols sippra fram mellan sprickorna i slutet av sjuttiotalet (t.ex. i skolan på rasten - Anarchy In The UK). Ingen kunde undvika Sex Pistols, eftersom alla pratade om dem. Så där kan man lugnt säga att man var lite efter i utvecklingen med sina Hurriganes- och Sweet-kassetter. Men än sedan, efter var också Joe Strummer och Clash, som villigt erkände att Pistols hade ett milsvitt försprång. När man lyssnar på Flogging A Dead Horse förstår man bra varför Sex Pistols slog så stort i London då 1976-1977. Rent musikalisk peakar alla låtar något enormt i displayen på bas (främst basen faktiskt), trummor och gitarr - och lägg till det Johnny Rottens ironiska sång, som slingrar sig som en mask runt allting. Det behövs inte mycket för att den här punkrocken ska få genomslag. Attityd finns till tusen. Och visst är det i låtar som Pretty Vacant, Holidays In The Sun, I Wanna Be Me och God Save The Queen, som den råa energin märks mest. Och visst var det live man skulle se Pistols helst. Måste ha varit det största man kan ha varit med om inom rocken - nästefter Woodstock kanske. Grattis till er alla som gjorde det!

1984 då Rattlesnakes med Lloyd Cole kom ut hade precis videobandspelaren och VHS-kassetten slagit igenom i alla hem. Vi hade också en i Geta, och på biblioteket i Mariehamn så kunde man hyra musikkassetter också, förutom filmer. Innan detta hade man varit hänvisad till TV:ns utbud av någon rockkonsert (t.ex. från det tyska Rockpalazt) nu och då. Minns att jag ville se Bob Marley & The Wailers på TV helst av alla band. Men nu, kanske var det 1985, tog jag hem en konsertvideo med Lloyd Cole & The Commotions istället. Kanske hade jag hört någon låt med bandet innan, och gillat den lättlyssnade brittiska softpopen. Det lät ganska nytt, och trevligt, tyckte jag. Kunde nog snappa upp av texterna att Lloyd Cole var akademiker med rocksångardrömmar - åtminstone mer åt det intellektuella hållet. Eller vad sägs om textrader s.s: "I was working then on my great unfinished novel/ Please let me introduce myself, my name is Ronald." Musiken är lugn med den poetiska sången i förgrunden och gitarrslingor och t.o.m. stråkar i bakgrunden. Ja, så var väl rocken (tyvärr?) för mig i ett övergångsskede, då jag skulle börja studera vid Åbo Akademi och inte visste om det var jeans och jeansjacka eller manchesterbyxor och ylletröja som gällde. När jag nu lyssnar på skivan igen, så lägger jag mest märke till att texterna är skrivna liksom berättelser. Så han hade säkert något på hjärtat, den gode Lloyd Cole, frågan är bara vad.

Ibland kan man känna sig laid back, och då passar elektronisk laid back blues-rock bra, typ JJ Cale eller Eric Clapton. Den sinnesstämning jag förknippar med JJ Cales tidiga klassiker så som Cocaine eller After Midnight är just det där pubertala rummet med nedsläckt belysning, ryggen mot väggen, sittande på golvet med en kompis och mysigt djupsinnigt prat om dittan och dattan. Har hört kulturellt intresserade kvinnor som sagt sig koppla av med likör och JJ Cale. Soundet på LP:n Shades från 1981 är just så där mjukt mysigt, som smaken av den första danska körsbärslikören på tungan och en varm känsla av heligt samförstånd, medan visarna på klockan tickar iväg och du redan borde ha rest dig upp och cyklat hem innan sommarsolen stiger upp bakom horisonten. Det är just inget som gnisslar och stör i JJ Cales Shades - hans röst är också så där passligt sövande, och texterna är lämpligt undfallande - bara att luta sig bakåt och blunda. Och visst har jag säkert hört på just den här plattan i den sinnesstämning som jag beskrev, för trots att jag inte minns alla låtar, så låter inledningsspåret Carry On, samt I Wish I Had Not Said That, Mama Don`t och Love Has Been Gone mycket bekanta. 

Under en hiroshimafestival på Torget i Mariehamn någon gång runt 1983 spelade Ultimatum som förband till den kände svenske visdiktaren Olle Adolphson. Jag var relativt ny i bandet och minns hur jag darrade av osäkerhet då jag spelade flöjtstämman till den känsliga låten Bön till en arbetare av den chilenske sångaren Victor Jara. Det var den enda gången Ultimatum hade den låten på sin repertoar - och tiden för framförandet var säkert väl valt, med tanke på fredstemat. Personligen hade jag introducerats i Victor Jara av min vän, klassläraren, som flyttat till Geta något år tidigare. Han var en stor beundrare av Jara och hade hans porträtt hemma på väggen. Jag fick höra om hur Victor Jara engagerade sig för arbetarna i Chile mot juntan med diktatorn Augusto Pinochet i spetsen, som tagit makten i landet, och som nu tog livet av tusentals vanliga människor, som vågade protestera mot hans regim. Jag fick höra att Victor Jara skrev sånger om vanliga människor, familjer, kvinnor och barn, och att Pinochet tog honom till fånga på fotbollsstadion i Santiago, och högg händerna av honom, så att han inte skulle kunna spela gitarr mera. Det här väckte mitt intresse och jag köpte ett par skivor med Victor Jara. Jag blev även medveten om hur det världspolitiska spelets mekanismer fungerar - om hur USA, som den stora beskyddaren av egna intressen, backar upp grymma diktaturer i andra världsdelar, för att bekämpa all form av demokrati som kan lukta kommunism. 

Så på den vägen var jag och går jag fortfarande. Trots att protestsånger idag har lågt värde på den kommersiella musikmarknaden, och väldigt få musiker orkar gå mot strömmen av skvalmusik, finns det undantag. En ung sångare från nordnorge - Moddi - har kört igång ett projekt om att väcka liv i censurerade sånger, som några få intresserade fick ta del av en kväll i mars på Bio Savoy i Mariehamn i år. Projektet finns närmare beskrivet på sajten: www.unsongs.com. Bland alla dem han tolkar finns Victor Jara med. Det behövs flera som Moddi, som vill minnas, och som med Mikael Wiehes ord kända ord i sången Victor Jara kan säga: "Men Victor Jara, Victor Jara/ dina sånger ska aldrig bli glömda/ Och från gitarr till gitarr ska de spridas över stad och land/ De ska vagga oss till sömns/ när våra nätter blir långa/ De ska marschera med oss/ när dagen är här." 

LP:n Party är den enda vinylplatta jag ägt med energiknippet från Detroit, Iggy Pop. Men vad hände med skivan egentligen? Sålde jag den, tappade jag den, blev den stulen? Jag vet inte - jag vet bara det att jag inte äger den mera. Den kom 1981, och är väl inte av sammma dignitet som de tidigare skivorna, såsom t.ex. Lust For Life från 1977 eller TV-Eye från 1978, men är ändå en rak rock-röjarskiva med känsla och finess. Om det är något som Iggy Pop har så är det street credibility vad gäller den proto-punk-rock han började spela tillsammans med bandet The Stooges redan 1968. En känd låt från den tiden är Raw Power, som bra katalyserar den energi och urkraft som är och har varit Iggy Pops kännetecken. På Party är det lite mera glada partystämningar och Iggy är väl lite mera slappt slyngelaktig här, vilket märks på låttexterna. "I`m her only love/ She fits me like a glove/ I`m her only blood/ We do it down in the mud" (Happy Man) eller "Oh-oh!/ What do I find?/ Rock and roll party/ Where is the wine?" (Rock n Roll Party). Som sagt stämningarna skiftar mellan lättsam romantik och låt-gå-party-party på den här skivan, som ändå var en glad återlyssning. Men vart kan skivan min ha försvunnit egentligen?

Den våren när det sena sjuttiotalet gick över i åttiotal satt jag fortfarande i lägenheten i stan med alla de reminiscenser till skivor som var den tidens sound. En skiva som brorsan köpte då var den här, Gasolins Efter Endnu En Dag. LP:n kom ut redan 1976 och var knappast den danska supergruppens bästa. Den var kanske en smärre besvikelse, inte så rak rock som t.ex. Live i Skandinavien-albumet från -78. Men den här skivan ger ändå en liten vink om Gasolins breda repertoar, som sträckte sig från rock och ballader till som här charleston (Bella Donna) och vaudevill (De Gule Enker). Minns att farsan tog upp skivan och skrattade åt titlar som Pilli Villi och Mamma Cucu. Varför visste vi barn inte riktigt. Men det var Kim Larsen som var hjärnan bakom Gasolin. Minns att jag läste sedan i Schlager 1980 att han skulle ta sin gamla cykel och ge sig av från det gamla Köpenhamn till New York och göra solokarriär. Det tog bara ett par år så var han tillbaka igen. Han lyckades aldrig slå "över där". Ja, Kim Larsen har ju alltid haft glimten i ögat. Han har med sitt gemyt gjort klassiker som sitter djupt i själen på det danska folket. Så nog visste min rumskamrat på Lollands Höjskole, vad jag pratade om alltid, när jag citerade inledningen på De Gule Enker: "Jeg går temmelig ofte ud på dans og restaurant..." Även på Åland fick Gasolin stort genomslag. Hade en jämnårig skolkamrat som i sitt band, minns inte vilket, drog This is my life, från Lycéets scen. This is my life är den sista sången på den här skivan. Det är en sång som föll sig naturligt att lära sig på gitarr.

A-sida: Easy Life

B-sida: Too Experienced

Det brittiska ska-bandet The Bodysnatchers fick stå i skuggan av de andra mera kända ska-bandet på 2 Tone-etiketten i början av 80-talet. Vet inte var jag fick höra Easy Life, men jag kände igen den då jag kollade upp bandet nu efteråt. Låten är en riktig pärla framförd med all den energi och glädje som fanns i den brittiska skan när den var som bäst. Man kommer närmast att tänka på jamaikanska Desmond Dekkers klassiska LP Black And Dekker från samma år som den här singeln kom ut, nämligen 1980. Det sju kvinnor starka bandet från London bestod, som ofta var fallet med "fuck art lets dance-musiken" i England, av både svarta och vita musiker. Sångerskan låter rätt lik sångerskan i The Selecter - det är en hög, genomskärande stämma, som passar ypperligt till gunget i kompet och saxofonen. Texten får jag inte mycket ut av - men jag nöjer mig med att den refererar till bättre tider, eller livet som det ska vara, när det är som bäst.