Covers är normalt sett ingenting jag gillar att skriva om. En cover kan ändå bli ett bands nummer-ett-låt och "claim to fame". Tänk bara på The Byrds Dylantolkning Mr Tambourine Man från 1965. När jag tänker på mitt 80-tal har jag gjort en fem-í-topp-lista på covers som varit lyckade på något vis, och som jag minns.
1. Hanoi Rocks, Up Around The Bend (Creedence Clearwater Revival). Det här är en råare och bättre version av originalet från 1970. Och jag tror också den betydde mycket för Hanoiarna själva.
2. The Specials, Maggie`s Farm (Bob Dylan). Specials gör Dylan i reggaetakt och med ett socialt budskap som satt som ett smack i järnladyn Maggie Thatchers 80-tals-England.
3. Herr Marmelad & Hans Skorpor, Rainy Day Women # 12 & 35 (Bob Dylan). Ännu en Dylancover är stockholmarna Herr Marmelad & Hans Skorpors fenomenala Stens fel, som jag minns live från Pub Bastun.
4. Pelle Miljoona & 1980, Garageland (Clash). Från livealbumet Näyttämökuvia kommer Pelles i det närmaste identiska Garageland. Intensiteten kan man inte ta miste på.
5. Ola Magnell, Don`t Think Twice, It`s All Right (Bob Dylan). Ta det kallt, det är allt är nog Ola Magnells kändaste cover, och en av de absolut bästa.