"A picture in grey/ Dorian grey/ Just me, by the sea/ And I felt like star/ I thought the world could go far/ If the listened/ to what I say". The Ocean från U2:s album Boy (1980) var ofta i mina tankar då jag som nyinflyttad 16-åring i Geta gjorde mina ensamma långpromenader ut mot Norrhavet. Jag trodde väl lite som Bono, att jag kunde bli en stjärna om någon bara lyssnade på vad jag hade att säga. Jag läste i Schlager om U2, hur de kunde ta en sista blick mot havshorisonten innan de var redo att gå på scenen. Ja, där det fanns något hav i närheten kan man väl tillägga. Sedan när jag kom hem från havet kunde det vara Shadows and Tall Trees från samma album som ringde i mina öron: "Who is it now/ Who calls me inside/ Are the leaves and the trees just a living disguise?/ I walk the street rain tragicomedy/ I walk home again to the street melody". Existentiella tankar för en sextonårig moppepojke. "Du blir aldrig större än du drömde om som ung", hörde jag någon vis man säga vid den här tiden. Idag mötte jag havet igen. Vad jag drömde om att bli då för länge sedan minns jag inte. Men jag tror knappast det var något större än det som jag är idag.