Att göra själv, spela i band, sjunga, var en av grundpelarna i punken och i den svenska proggen. Det här kan man ställa i kontrast till all musikskoleutbildning samt tävlande i musik, där det gäller att mera uppnå en viss nivå, och få poäng, än att njuta av och ha roligt med, i bästa fall få ut något personligt av, musik. Musik är ingen produkt som kan prostitueras för pengar, utan ett levande medium, en kommunikationskanal mellan musiker och åhörare. Musiken talar direkt till var och en av oss, och behöver ingen stor arena eller apparatur omkring sig för att nå ut. Minns att den engelska punksångerskan Siouxie Sioux i en intervju för Schlager sade att scenen gör musikern till större än vad den egentligen är, och att det är musikindustrins fel. En musiker är egentligen aldrig större än sig själv och sin musik. Därför kan jag gilla karaoken som musikform. Den ger vanliga människor en möjlighet att gå fram och sjunga för andra vanliga människor, så bra den kan. Karaoken är direkt, och behöver ingen jury, som bedömer kvaliteten i den framförda sången, typ Idols eller Eurovisionsschlagerfestivalen. Alla har roligt, det finns inget tvång. Karaoken är större i Finland än i Sverige, vad det nu kan bero på. Jag brukar nuförtiden när jag åker Viking Line ibland slå mig ned i karaokebaren för att roas av ivern och lusten att sjunga som finns där. Det kostar ingenting och man lär sig alltid någon ny sång. En gång gick jag fram och sjöng själv också, och det är mycket möjligt att jag gör det igen.