Många av de artister som fortfarande är aktiva i Sverige och som jag lyssnar på har någon kontakt till punken, trots att musiken de nu spelar är mera pop eller åt vishållet. Gemensamt för dem alla är att de har en grundinställning som lyfter fram de värden som punken stod för. Jag tänker t.ex. på upproret och kampen för "en bättre värld". Emil Jensen från Skåne är en känslig låtskrivare med miljöengagemang. Han lyssnade mycket på Billy Bragg och new wave-bandet The Cure. Staffan Hellstrand missade inte Sex Pistols och Clash i London när det begav sig 1977. Hellstrands texter är små engagerade berättelser om människor och vardagsmysterier, som man gärna vill drunkna i. Även Stefan Sundström har sina förankringar i punken, trots att han spelar i det närmaste visor. Han känner gänget runt före detta KSMB väl, men stod även Cornelis och Allan Edwall nära. Typiskt för dem alla tre är att energin finns där. Det är inget sentimentalt och ängsligt gitarrskole-knäppande på akustisk gitarr, utan hellre ett rått slag med hela handen över strängarna. Och de vågar göra sin egen grej och stå för det.