Beatlemania

Visst har jag liksom många många andra rockdiggare drabbats av Beatles. Under de formativa åren när man med värkande fingrar satt och hackade på sin gitarr på sängen i sitt rum och skrev ned låtar och ackord från biblioteksböcker, så var Beatles ständigt närvarande. Brorsan lyssnade ofta på Sergeant Peppers Lonely Heart Club Band i rummet bredvid och jag hade en kassett med Beatlescovers som jag vevade om och om igen. Det är för mig omöjligt att säga vilken tidsperiod med Beatles som jag fastnade för. Det var någonstans mellan She loves you och Love is all you need åtminstone. Någonstans vid Nowhere man, om någon beatleskännare kan hjälpa mig med när det var. Låtar som Hide your love away, Here comes the sun, Let it be, With a little help from my friends, Norwegian wood, Michelle, Yesterday och I feel fine bara gled in i mitt medvetande och min musikpärm. Beatles låtar är så universala, så lätta att ta till sig, har så fina melodier och arrangemang. Mamma som gillade Elvis tyckte aldrig att Beatles spelade rock, eller att 50-talsrocken snarare tog slut med Beatles. Många rockmusiker idag, såsom Bruce Springsteen, menar tvärtom att det var med Beatles som allt började. Nåja, Beatles och Elvis, skulle väl jag säga. Som förvaltade eller stal den musik som var de svartas från början, skulle väl Joe Strummer säga. Men då man på sextiotalet skulle ta ställning och välja mellan Beatles och Stones, så får jag idag säga att det definitivt var Beatles för mig.