Jag gillade faktiskt Noice 1980, efter att LP:n Tonårsdrömmar hade släppts. Och jag minns att jag såg spelningen i Måndagsbörsen i mars, den som gjorde bandet till tonårsidoler över en natt. Det var ju främst låten En kväll i tunnelbanan man förknippade bandet med, men också I natt är hela staden vår och Du lever bara en gång. Det är nog det första albumet som man minns. Jag läste ju också Vecko Revyn vid den här tiden, och de skrev flitigt om bandet och om punkarna i Gallerian i Stockholm. Senare förstod man ju att Noice var mera pop än punk, och då svalnade intresset. Själva identifierade sig bandet mera med Magnus Uggla och David Bowie än med punk.
Det är en intressant tillbakablick på populärkultur i allmänhet man får när man läser David Bogerius bok om Noice från 2008. Här tecknas porträtten av bandmedlemmarna och deras snabba karriär. Man blir varse hur snabb framgång i musikbranschen ofta följs av olycka, i Noices fall dog både Hasse och Freddie av droger i början på 2000-talet. Hasse var lika gammal som jag, och han fick aldrig vara ifred för alla beundrarinnor. Boken skildrar en tidsresa från medelklasshemmen i Gustavsberg, genom alla diskotek, nattklubbar och dansbanor vid den här tiden. Man får uppleva hur medierna gör allt för att öka på rivaliteten mellan de två stora banden Gyllene Tider och Noice, bara för att få rubriker som säljer lösnummer. Faktum är Noice är Sveriges populäraste band 1981. Men det berättar nog mera om Sverige än om Noice.