Alla kommer någonstans ifrån och alla fungerar i ett sammanhang. Det är inte som man nuförtiden verkar tro, att man är totalt isolerade satelliter som opererar i ett individuellt vakuum. De band som Marco Kosonen lyfter fram i sin bok "Bändilaboratorio - tarinoita Lepakkoluolasta" från 2022 har alla fått sin start på Lepakko. Lepakko var en övergiven måleribyggnad på Porkkalagatan 1 i stadsdelen Gräsviken i Helsingfors, som ockuperades av aktivister 1979 och gjordes om till ett allaktivitetshus för musiker, med många träningslokaler, kafé, bastu, konsertsal och så vidare, tills det revs 1999. Historierna som musikerna berättar om Lepakko är många och lustiga. Sammanhållningen, acceptensen, det inbördes utbytet av idéer var något som satte sin prägel på musiken och hade stor betydelse för musiken i Finland lång tid framåt. Lepakko var som ett andra hem för punkare, nya vågare, femtiotalsrockare, jazzdiggare och så vidare. Man träffades i huset, hängde där, eller spelade i något band som tränade i lokalerna. Det var en gratis inträdesbiljett till ett socialt sammanhang, som man inte annars kunde hitta i det konservativa och intoleranta Finland. De band som jag känner till i boken är Pelle Miljoona, Sielun Veljet, Smack, Melrose, Lama, 22 Pistepirkko och The Nights of Iguana.
Boken gav mig många pusselbitar till ett musik-Finland som jag inte visste mycket om på 80-talet. Hade jag bott i Helsingfors hade jag högst troligt själv sökt mig till Lepakko och blivit en av dem, en Lepakkolainen, Fladdermus. Nu har jag endast stått utanför huvudingången någon gång för 40 år sedan.