Jag började lyssna på Billie Holiday i mitten av 80-talet. Det var på något vis oundvikligt att upptäcka den här fantastiskt finstämda jazzsångerskan. Jag lånade någon skiva på biblioteket och köpte någon annan. Det är svårt att nu spåra vilken skiva det var som jag bandade, men det måste ha varit en samlingsvolym med Billie Holiday, med låtar som hon gjorde tillsammans med Teddy Wilson and His Orchestra mellan åren 1935-38. Låtar som jag minns från den skivan var I Can`t Believe That You`re In Love with Me, When You`re Smiling, All Of Me, I Cried For You, He`s Funny That Way, My First Impression Of You, I Love My Man och I Must Have That Man. Jag tycker att det är slående hur Billie Holiday kan sjunga så innerligt om män, helt utgående från sitt eget pespektiv. Det är rena kärleksförklaringar, trots att männen ofta är ofullkomliga halvmessyrer. Men Billie Holiday tar dem till sitt hjärta och gör dem vackrare. Billie Holidays röst får hjärtan att smälta. Hon var flickan som var med om så mycket. Som färgad jazzsångerska, en av de första och största, tolkade hon t.ex. det rasförtryck hon såg nere i södra USA i låten Strange Fruits, som ända sedan dess varit en av de mest talande protestsångerna mot rasismen. Det är något tragiskt i Billie Holidays uttryck, som samtidigt är både ytterst privat och utlämnande. Hon var en jazzens Edith Piaf - allas vår Lady Day, som gav sitt liv för musiken. Det märks när man lyssnar på henne - man kan inte undå att beröras.