Billy Bragg

01.03.2017 19:21

Jag vet inte hur jag kom att börja lyssna på Billy Bragg i mitten på 80-talet någon gång. Det var som om tiden var mogen bara, och att han var den exakt rätta artisten för den tidpunkten. Punken hade ebbat ut och lämnat ett tomrum efter sig, Clash gick sina egna vägar in i olika musikstilar, nya vågen hade blivit tom dansmusik. Då stegar en ung man från Essex med gitarr fram, och förkroppsligar den energi och den upprorslust som var kännetecknande för punken. Det som slog mig först på den skiva jag köpte med Billy Bragg var hans otroliga hantering av elgitarren. De ljudmattor han lade ut, och då talar vi inte om distortion, utan om rytmer. Han hamrade fram ackorden som på ett slagbräde. Och till denna enkla bakgrund hans politiska texter på en rak och oborstad cockney man inte hört maken till. Det var hemlagat, enkelt och minimalistiskt - utfört av en enmansorkester som tog gitarren under armen och tackade för sig när han var klar. Det som imponerade på mig var att Billy Bragg brukade vara förband till Clash. Och visst passade han in där, en vanlig kille med vänstersympatier. I sin kamp mot den multinationella storkapitalismen försåg han sina skivor med etiketter som "Pay 3,99 or less" , "So the kids can afford it" och "Music industry is killing music". Jag såg Billy Bragg på Roskildefestivalen 1986 i samma tält som Elvis Costello. Iklädd gul t-shirt passade han perfekt in i leran och regnet då. Idag är han fortfarande sin politiska övertygelse trogen, mera åt countryhållet, har odlat skägg (som en annan Pete Seeger), turnerar till USA och sjunger sånger om ämnen som få andra vågar ta upp. "No one knows nothing anymore" är en favorit som jag hörde på senast idag på jobbet. Man kan bara hålla med!

Kontakt

Musaploki Haglundsväg 12
22340 Vestergeta
Åland
+358 (0)50 438 7561 uffe.nyback@aland.net