När jag studerade på musiklinjen på Lollands höjskole i Danmark hösten 1984 sade en kompis till mig att de i Danmark kände bättre till Björn Afzelius än Mikael Wiehe. Vi sjöng även sångerna Sång till friheten och Juanita i vår blåa sångbok på skolan, av Wiehe fanns det ingen sång i boken. Min kompis Peter tyckte också att Afzelius var mera kompromisslös i sitt budskap än Wiehe. Jag svarade väl att jag tyckte tvärtom. Det har jag även fått höra av andra här. Afzelius är enligt mig mera folklig än Wiehe, som nog kan köra lite new wave-stuk på sina låtar, där Afzelius låtar kan närma sig dansband. Jag ställer frågan här på bloggen till er: Vem är hårdare, vem är mjukare av de två? Jag tror att de två vännerna Afzelius och Wiehe inte var främmande för att tävla med varandra, men då gällde det säkert mest sådana småsaker som vem som hade den snyggaste gitarren. Innan tystnaden kom 1982. Den innehåller hittarna Till min kära och Sång till friheten, den senare en garanterad klassisker i alla visantologier. Om jag tänker på frågeställningen ovan så får jag väl hålla med Peter: mera politik och vikten av att ta ställning på Innan tystnaden än på Kråksånger av Wiehe. Innan tystnaden är annars ganska ojämn. Här finns spår som inte riktigt vill sjunka in - och som jag inte minns att jag skulle hört förut, trots att jag antagligen ägt skivan någon gång. Kampmotivet går igen i Medan bomberna faller och Till min kära, din inställning till nästan i Flickan i snön och Man kan inte äga varann. Men tid för introspektion finns också, där den mest rättframma låten är Dylan-sound-a-liken Absolut solar plexus (som handlar om vem som känner varandra på riktigt - vem som är verklig vän, och varför). En ganska o-afzeliansk låt är Minnenas kväll, där han låter figurer ur sin tidigare visskatt paradera revy. Han kallar dem odödliga med en stor dos självironi och humor. Ja, du dog i förtid, Björn Afzelius, redan 1999, men dina sånger lever vidare. Tack för dem!