Jag har alltid haft ett visst intresse för visor. Så länge de är personliga och egna kompositioner och framförs med värme och engagemang kan de tala till mig. Så var det med Göran Andersson, som kom till Ålands folkhögskola någon gång 1982-1984 för att sjunga för oss elever. Göran Andersson kände jag sedan gammalt som en glad, säregen och kunnig fågelskådare. Han hade övertalat mig att gå med i Ålands fågelskyddsförening i slutet av 70-talet, och tog mig med ut till de åländska fågellokalerna. Göran spelade också gitarr, sprang marathon och jobbade som speciallärare. Han var från Sverige och hade långt hår och runda glasögon. Under åren på folkhögskolan lyssnade jag mycket på Dylan, Pete Seeger, Leonard Cohen och Woody Guthrie. Jag sökte mig tillbaka till de amerikanska folkmusikrötterna. Det var också Göran Anderssons bag. Jag minns från Görans framträdande att han sjöng en låt som kombinerade natur och löpning. Den handlade om när han löper mellan träsken i Finström en sommarkväll och hör vattenrallen ropa och ser råddjuret hoppa i det gröna. Raden Rallen ropar i vattenland bet sig fast. Jag pratade med Göran efteråt och han sade att han gärna spelar rock också men att hans röst inte är tillräckligt stark för det. Kanske var Görans konsert en bidragande orsak till att jag själv valde att skriva egna sånger som slutarbete vid folkhögskolan. Nu har Göran flyttat till Ölands södra udde. Det var en barndomsdröm för mig att någon gång besöka fågelstationen och fyren Långe Jan där. Jag hoppas att Lack trivs där, och att han fortsätter skriva visor.