Det är smått fantastiskt att jag får meddelanden från det svenska oberoende skivbolaget Comedia. Ibland träffar de helt rätt i solar plexus, som tipset att min gamla favorit Gunnar Danielsson (känd för mig från Ensamma hjärtan, Guldslipsen på TV och Danielsson & Pekkanini på 80-talet) nu efter sju år samlar ihop sig för en LP. Måste bara lyssna! Beundrar Danielsson för hans mänskliga galenskap och jordnära rimmande, samtidigt som han alltid brunnit av ambition att göra något stort och världsomstörtande, i det lilla formatet. Nu när jag lyssnar på de tio låtarna på albumet, som heter Kosmisk turbulens, så hör jag ekon av Ensamma hjärtan, t.ex. "Applåder från rummet bredvid" (Lalla med mig), "Lång tid kvar" (Länge länge), men även något nytt, "I världens bästa land" eller "En kväll när dagen blev till natt".
Lite bittrare tycker jag överlag att den gode Gunnar blivit, när han låter sitt sökarljus svepa över ett Sverige av idag. "Skorpinionens tid" hör jag att han kallar den här tiden i en sång. Och frågan "Finns det någon som älskar längre eller ser vi bara på?" är ännu mera relevant i coronavintern, så mörk som den är. Men styrkan och hoppet, från förut, tycker jag mig ana, t.ex. när han sjunger om allt det goda vi ändå har i "Ögonblick av lycka". Och nu har vi ju också just lämnat den mörka januari bakom oss!
Ja, frågan är om någon annan artist i Sverige idag kommer närmare en John Lennons medmänsklighet, den som bränner igenom kameralinsen, än just Gunnar Danielsson. Lyssna t.ex. på den symfoniska sången "På perrongen står väskorna kvar", så förstår du vad jag menar. Få vågar vara så vidöppna.