Den svenska dansbandsmusiken har alltid funnits i bakgrunden, och sipprat in genom sprickorna i den musikrustning man klädde sig i som ungdom. Man har fått värja sig bäst det går mot De sista ljuva åren med Lasse Stefanz och Leende guldbruna ögon med Vikingarna. Dansbandsmusiken var på sätt och vis min föräldragenerations protest mot de eviga dragspelsvalserna, som i kamp med mygg, eau de cologne och blandvattensdrinkar, gnällt på genom sommarnätterna på bryggfester och logdanser i utmarkerna genom århundradena här i Norden, samt mot Nygammalt med Bosse Larsson och Bröderna Lindqvist på TV. En gång vann jag en dansbandsskiva med det österbottniska dansbandet Albatross, och mamma tyckte välmenande att jag liknade en av bandmedlemmarna på omslaget till den. Det är nog den enda dansbandsskiva som jag äger, förutom en med Thorleifs, som jag skaffade av nostalgiska skäl. För som sagt har dansbandsmusiken omringat mig under hela mitt liv - innan jag fick en egen musiksmak, och rocken bröt igenom på allvar, var det Abba, Flamingokvintetten, Thorleifs och Ted Gärdestad, uppblandat med lite svensktopp och femtiotalsrock, för hela slanten. Och kanske de ändå är värda att respektera dessa män i likadana färggranna kostymer - för vem annan är lika mycket ett musikindustrins trasproletariat som de?