I mitten av 80-talet kom den irländska folkmusiken in i mitt liv. Redan något år innan hörde jag Pogues på radion, och såg någon vild video med dem på MTV. Men för att gå ännu djupare in i den irländska folkmusiksjälen var nog Dubliners det rätta alternativet. De skäggiga gubbarna med sina gitarrer, sin banjo och sin flöjt, spelade just de traditionella (och upproriska) folklåtarna som berättade om det irländska folkets kamp mot sina herrar och förtryckare engelsmännen. Kanske jag inte förstod denna koppling då, när jag bandade in Prodigals Sons (från år 1983) på kassett. Det var mera det positiva soundet som jag gillade. Gubbarna mer bräker än sjunger fram texterna till de snygga melodislingorna som ligger likt en keltisk brokad i bakgrunden. Bland skivans traditionella folksånger finns även två avdelningar med jigs och reels som bryter av. Det här är instrumental dansmusik framförd med fiolen som soloinstrument och med ett musikaliskt tema som i det närmaste kan upprepas hur länge som helst. Man tröttnar aldrig på den här dansmusiken. Men det är i texterna som historierna finns. De kan vara blodigt dråpliga, komiska, upproriska eller krasst realistiska om det fattiga Irland, men nästan ändå alltid med glimten i ögat. Det som är roligt med den irländska kulturen och musiken är att den slår ur underläge. Bättre grogrund för god populärmusik finns knappas! Den vackra Song for Irland avslutar skivan - en sång jag själv gick och nynnade på när jag var på Irland och gick vid havet utanför Dublin och försökte lära mig spela på min inköpta tin-whistle.