Jag har läst biografin Ett bluesliv - Hela berättelsen om Cornelis Vreeswijk av Klas Gustafson, utgiven 2022. Boken skildrar Cornelis liv från vaggan i den holländska staden IJmuiden (1937) till graven i Stockholm (1987). Han kom med sin familj till Sverige 1950 och fick aldrig svenskt medborgarskap. Under hela sitt liv betraktade Cornelis sig som en "outsider" och identifierade sig med de som levde i välfärdslandets marginal. Men han lyckades, tack vare sin otroliga musikalitet, känsla för det svenska språket och direkta publikkontakt, erövra en plats på de svenska visdiktarnas parnass, som pusselbit nummer tre, efter Bellman och Taube. Cornelis var speciell på det sättet att han förnyade visan och förde den närmare populärkulturen och bluesen. Textmässigt stod han sin tidiga föregångare Georges Brassens nära. Han läste kopiöst och närde en dröm att bli uppskattad som diktare och författare. Men det var klassikerna om Hönan Agda, Cecilia Lind och Brevet från kolonien många i ändå publiken i folkparkerna skrek efter. Boken är en unik resa genom sextio- och sjuttiotalets svenska folkhem. Ett hem där Cornelis kände sig hemma, men som aldrig gav honom lugn och ro, ständigt skrivande om hans skatteproblem, kärleksaffärer och alkohol- och drogskandaler. Cornelis behövde att något hände för att han skulle kunna skriva, sade han. Och många sånger har han gett oss, närmare tusen, både på svenska, danska, norska och holländska. Cornelis gick hem i de breda folklagren - mina föräldrar tyckte om honom. Mamma sade att hon aldrig tröttnade på att höra Cornelis. Han är en sann klassiker.