I slutet av sommaren cyklade jag iväg till Kvarnbo i Saltvik för att titta på en bra konstutställning. I mitt huvud spelade som vanligt den inre jukeboxen, och någonstans vid Hagaslätten var det Linnéa av Evert Taube som hade fastnat på skivtallriken. Konstigt nog hittade jag på samma resa boken Evert Taube - Poet, Musikant, Artist av Georg Svensson från 1976 på ett garageloppis.
Evert Taube är den svenska nationaltrubadur man är uppvuxen med. Vi sjöng hans sånger i skolan när jag var barn. Denna vissångare, född 1890 i Göteborg och med ön Vinga som sin barnkammare, var en levnadsglad äventyrare med många strängar på sin luta. Han ville först bli konstnär, sedan författare. Att uppträda med sina visor var egentligen inte vad han ville bli ihågkommen för. Men så blev det ändå. Han blev känd som den svenska vissångare, som öppnade dörrarna på glänt mot världen: såväl Argentina och Provence, som Stockholm och Göteborg.
Taube var tidlöst klassisk och opolitisk i sina sånger. Hans tidiga och starka ställningstagande för miljöfrågor har fått nutida artister såsom Stefan Sundström att intressera sig för honom. För liksom Bellman och Cornelis Vreeswijk så är Evert Taube alltid värd att återupptäckas.