LP:n Warm Leatherette med Grace Jones kom 1980. Jag lyssnade på skivan mest för att jag tyckte att den jamaicanska modellen, skådespelerskan och sångerskan Grace Jones såg så speciell ut. Det var något robotliknande kallt, hårt och mekaniskt över henne, och även över hennes musik märkte jag. Musiken kan kategoriseras som något slag av disco-reggae-funk, men ändå på ett nya vågen-aktigt sätt. Jag kan tänka mig henne i New Yorks nattclub-liv, som ett slags stor svart insekt i neonljuset. Men när jag lyssnar på skivan nu igen på Spotify så kan jag märka att det hårda är bara ett skal ovanpå något som är unikt och musikaliskt. Jag tycker bäst om reggaelåtarna, där jamaica-duon Sly & Robbie bäddar för god kvalitet i dub-soundet. Även om Grace Jones lånat låtar från andra artister på den här LP, där ingen låt är egen, så låter det väldigt grace joynskt rätt igenom. Min favorit framför alla blir avslutningsspåret Pars, där reggae blandas med fransk chanson, och där Grace sjunger på franska.