Musikdokumentären Finding Fela (2014) av den amerikanske regissören Alex Gibney handlar om den nigerianske musikern och upprorsmannen Fela Anikulapo Kuti, och om en teaterföreställning om honom som några vänner sätter upp på Broadway i New York några år efter Felas bortgång. Jag lyssnade en del på Fela på 80-talet och hade en skiva med honom, Live in Amsterdam, som jag tyvärr sålde på grund av penningbrist. Ägaren till affären som köpte skivan berättade att han sett Fela i Helsingfors dagen efter att Amsterdamkonserten spelades in.
Fela var ett musikaliskt geni som smälte samman den gamla västafrikanska musikstilen highlife med modern västerländsk popmusik till det som skulle komma att kallas afrobeat. Highlife-musiken utvecklades i Ghana, och var populär dansmusik som spelades bl.a. av artister som ET Mensa. Typiskt för highlife är t.ex. blåssektionen i bandet. Fela lyssnade även mycket på jazz, som han studerade några år i USA.
Så hans musik, eller afrobeaten, är alltså ett hopkok av många musikstilar. Man kan väl säga att Fela gav nytt liv till highlife-musiken, genom att mixa den med jazz. Den afrobeat som kom att bli Felas kännetecken håller sig strikt till ett eller ett par ackord och kan hålla på i tiotals minuter. Rytmiska ljudmattor utvidgas, flyter samman till ett transcendentalt klimax, som utgör grunden för Felas energiska saxofonsolon.
Med sina band Afrika 70 och Egypt 80 spred Fela den klassiska afrikanska popmusiken, eller afrobeat, över hela världen, och kom att bli dess främste representant.