Ta ett gäng misslyckade litteraturvetare och historiestuderande som lyssnat in sig på Stravinskys Våroffer och be dem försöka göra något nyskapande i nya vågens-kölvatten så har vi Dom Dummaste från Stockholm. Så låter det åtminstone när jag första gången lyssnar igenom höstens platta Sympati för Djävulen. Åttamannabandet låter ibland som ett överdimensionerat proggband som försöker hitta nya uttrycksmedel i åttiotalets kyliga klimat, ibland som en överstor Fläskkvartetten som improviserar på i fyllan tillsammans med en poet som kläcker lustig tillfällighetspoesi. Det är klart anarkistiskt, mycket död och krig, och misslyckad kärlek i Dom Dummastes texter. Och ofta framträdet det dumma draget i sättet de lägger samman en låtsas allvarlig text med t.ex. ett vackert psalmkomp. Det är i de disparata elementen som Dom Dummaste blir dumma. Låten Kulor är t.ex. inspirerad av Leonard Cohens dikt Bullets - men såren på de döda krigsoffrens halsar blir här vackra smycken. Våroffer uttrycker också den postmodernistiska negativism som kommer sig av att Gud är död och andra världskriget nyligen avslutat: "Våroffer/ Sluta att kämpa, du är/ redan död." Sedan för man ju in rockhistorien i albumet för att liksom uttrycka i vilket läger man står i låten Sympati för Djävulen, som i mitt tycke är albumets starkaste. Låten har liksom Stones ursprungsversion ett maniskt beat som går igen likt ett transcendentalt mantra till en text som rör sig i Velvet Undergrounds mörka vatten (tänk Venus in Furs). Det är den låten och Hymn för oktober (som talar om tidens gång i metaforen av en cirkuskarusell) som jag gillar bäst på det här albumet som släpptes 1982.