Jag fick möjlighet att ställa några frågor till Pelle Miljoona, legendarisk bandledare i punkbandet Pelle Miljoona OY i början på 80-talet, och senare i olika konstellationer som Rockers, Suspenders och Unabomber. Frågorna kom att handla om 80-talet och det musikklimat som rådde då, samt om dagens musik.
- Saknar du 80-talet?
Jag saknar inte 80-talet. Pelle Miljoona OY var, tack vare Moottoritie on kuuma-albumet, för en tid ett ganska populärt band. Att vara rockstjärna passade inte mig, jag var förvirrad och ganska olycklig. Mitt favoritårtionde var 60-talet. Jag växte upp med Beatles, Rolling Stones, Bob Dylan och blues...Vietnamkrigen, lönnmorden på Kennedys och Martin Luther King påverkade min världsbild och identitet på ett bestående sätt.
- Hurdant var musikklimatet i början av 80-talet? Hur var det att vara musiker då?
På 80-talet var Lepakko många helsingforsrockares andra hem. Band bildades och splittrades, oförglömliga spelningar, bra vibbar och synergi. Jag citerar Rane Raitsikas kommentar i Elmu-boken: "Alla möjliga krumbukter har man sett." En annan mötesplats var Vanha Kuppila, där hände allt möjligt. På den tiden fanns inga mobiltelefoner, man träffades face to face, underbara diskussioner, ett anständigt pris på bärsen.
- Vad tycker du om den musik som görs idag?
I alla generationer finns det artister som gör bra musik. Jag lyssnar inte aktivt på radion. Kanske att musiken idag är eskapism, relationssmörja. Kanske att världen är så kaotisk att vi sluter oss inne i oss själva och det syns och hörs som kollektiv narcissism.
- Jag får tacka så mycket för intervjun, Pelle Miljoona.