Jag fick via skivbolaget Comedia en telefonintervju med Peter R Ericson, som spelade med i Gävlebandet Mobben på 70-talet, och 1980 började göra skivor under eget namn. Han har producerat många av Sveriges kändaste artister och skrivit sånger, som blivit mycket omtyckta, bland annat till Monica Zetterlund och Cornelis Vreeswijk. Senare har Peter också samarbetat mycket med Anders F Rönnblom.
- Saknar du 80-talet?
Svår fråga. Jag kan sakna hur det var att göra en skiva då, med alla som var involverade, musiker och producenter. Men man kommer också till insikt om att man inte kan ändra utvecklingen. Det var mera organiskt att göra musik då, mera heligt, magiskt, mera pyssel runtomkring, trots att det fortfarande är viktigt att göra musik som man kan stå för.
- Jag upplever också att ett album var värt mera då. Och att artister mera gjorde skivor utifrån ett visst tema.
Absolut. Jag har en vän som haft en second hand-skivaffär här i Uppsala och vi pratar ofta om att skivorna var annorlunda förut. Det märktes om artisten haft ett speciellt "mood" på skivan. Man måste gå ned i tempo när man satte sig vid skivan och lyssnade. Idag klickar man bara på vissa låtar.
- Din skiva Hjärtan brinner från 1984 verkar vara självupplevd. Jobbade du på sjön då?
Jag jobbade över en sommar på ett bulkfartyg som seglade på Europa och mycket på Nordsjön. Jag var sjutton då och hade hoppat av skolan. Alla som jobbade ombord var karaktärer, några alkoholister. Man kallade dem Nordsjö-tramps, vilket betyder att de aldrig kom längre bort än till Europa. Vi hade en riktig suparfest en kväll. Albumet skrev jag i Evert Taube-/ Jacques Brel-traditionen, som dog ut då.
- Hurdant var musikklimatet i början av 80-talet om du jämför med idag? Var det lättare att vara musiker då?
Förut hängde musiken mycket mera ihop med platsen, och de möjligheter som den erbjöd, och med livet. Idag finns inte samma sammanhang. Idag tittar man på TV och inget relaterar till det man ser där. Man promotar sig på Spotify, och soundet är lika på musiken. Förut gillade man vissa artister och ville göra sådan musik själv. Idag gör man sin musik själv, och det är ingen skillnad vad man gör. Förr sågs man mycket på vägarna, nu vill man signa ett stort bolag.
Jag gjorde själv reklammusik ett tag på 90-talet, men jag slutade snart med det, eftersom det inte gav mig något. Jag har två söner som håller på och kämpar på med sin musik i Berlin och USA nu.
- Jag tycker att det fanns så mycket mera musikprogram på TV på 80-talet. Vad beror det på att det inte är så idag?
Fokuset har ändrats idag från vad det var på 80-talet, och även på 70-talet. Då var musik det som man ville hålla på med. Nu är det annat som intresserar, typ att vara med i Big Brother.
- Vad tycker du om den musik som görs idag?
Musiken som jag ser på TV gillar jag inte. Den verkar konstruerad. Men jag får reels på telefonen som är skitbra. Indie och pop. Det sparar jag på en lista på Spotify. Det låter lika bra som när jag var ung.
- Slutligen, vill du dela med dig av något minne från början av 80-talet?
Jag jobbade mycket då, bland annat med Eldorado i P3 i radion. Det var en intressant period. Mycket hände och jag kunde välja exklusiv musik. Jag träffade många artister, t.ex. Little Steven och Phil Lynott. Jag fick mycket erbjudanden och kunde välja vad jag ville göra, och gå från stora jobb till små jobb. Jag producerade svenska artister, bland annat Monica Zetterlunds album Varsamt från 1991, där låten Under vinrankan, som jag skrev, finns med. Det var mycket jobb med den skivan.
I slutet av 80-talet skrev jag också låten Sommarkort (En stund på jorden) till Cornelis Vreeswijk. Jag översatte också Kim Larsens This is my life till svenska åt honom, och han gillade låten. Jag var också med och spelade med Anders F Rönnblom, bland annat på Pub Bastun på Åland, efter år 2000.
- Träffade du Cornelis?
Jadå! Cornelis var extremt begåvad. Jag lärde mig spela gitarr efter Cornelis låtar. Så skickade jag min låt till honom på kassett, och han sade att den sjunger han gärna. Det här var ett år innan han dog, så han mådde inte bra då. Det var inte den fryntlige Cornelis, utan han var askgrå. När vi bandade in Sommarkort blev han väldigt dålig, och ville göra det en annan dag. Men jag tänkte att den dagen kanske aldrig kommer, så jag sade att vi gör en tagning till. Och den tagningen blev det som är på skivan. Jag fick beställa en taxi till sjukhuset åt honom efter det.
Senare så skrev Cornelis ett brev till Eldorado och undrade vad den unge mannen heter som skrev låten. Jag har hans brev på väggen här i min studio. Det var väldigt gulligt av honom.
- Jag får tacka så väldigt mycket för intervjun, Peter.