Jazzz....

Jazzen har alltid funnits med i min musikaliska uppfostran sedan ungefär 1981 och framåt. Liksom med bluesen så hörde det till att man kände till de vanligaste eller mest intressanta jazzsnubbarna från Louis Armstrong och framåt. Då jag skaffade en egen altsaxofon 1982 kom jazzen ännu närmare, och man läste Charlie Parkers självbiografi två gånger. Namn som man bollade i huvudet då var även Sonny Rollins, Lester Young, Ornette Coleman, Coleman Hawkins, Dizzie Gillespie, Theolonius Monk, Miles Davis, Art Pepper, Charles Mingus och Toots Thielemans. Namnen fungerade som flugpapper som man hängde upp sina spridda tankar runt jazzens betydelse på. Man läste väl även om beatnick-generationen i USA, där jazzen kom att få stor betydelse. Så åkte jag till Danmark med min saxofon, och rumskompisen där gillade Stan Getz, för Stan hade ett alldeles speciellt sound i sin saxofon. Stan Getz var även favoriten hos den litteraturstuderande i Åbo som jag, vid ett första besök i staden, pratade med på en fest där, och som hade bytt bort alla sina rockskivor mot jazzditon. Jag jobbade på Ålands fiskfrys tillsammans med en jazzdiggare 1983, som gav mig ett nothäfte med saxofonskalor, som jag aldrig lämnade tillbaka. Kocken på restaurang Soltuna ägde en saxofon och kallade mig sin jazzvän, fast vi aldrig spelat tillsammans. Så jazzen var för mig en annan generation, och en annnan kultur, som jag aldrig helt tog till mig. Och så tycker jag än idag. Det sägs att jazz är för de intellektuella - och så har musiken ofta framstått för mig: en smula inåtvänd, intellektuell och självgod. Spelad av hippa cats med pipskägg och smala glasögon klädda i hatt och kavaj.