Johnny Clarke var Jamaikas populäraste artist under sista halvan av 70-talet. Det är märkligt att han inte är mera känd utanför sitt hemland. Men den jamaikanska musiken har alltid fungerat på egna villkor vad gäller spridningen bland gräsrötterna. Själv köpte jag LP:n Dread Natty Congo, som kom ut 1977, året efter Rockers Time Now. Tyvärr har jag gjort mig av med den skivan. Rockers Time Now måste jag ha fått inbandad valda låtar av på kassett, för jag kan bara delvis återkalla den i minnet. Johnny Clarke är minimalistisk och mjuk på gränsen till lovers rock, som ändå var ett brittiskt påfund. Men strikt rasta är det här. Roots reggaen dominerade ju den jamaikanska reggaen från mitten av detta decennium och framåt. Men redan på Dread Natty Congo är det mera kärlek och romantik. Låten Ites, Green and Gold har jag även hört med Burning Spear. Och även av Satta Massagana misstänker jag att det finns flera versioner. Som helhet känns ändå den här skivan lite för beskedlig för min reggaesmak. Jag saknar upproret hos en Bob Marley eller patoset hos en Burning Spear.