Ungdomar har alltid gått i bräschen för den musikaliska utvecklingen och drivit den framåt, genom att vägra acceptera den musiksmak deras föräldrar haft. Så var det med jazzgenerationen på 40-talet, rockmusiken på 50-talet, hippiegenerationen på 60-talet, punkarna på 70-talet och hip hoparna på 90-talet. På landet vägrade ungdomarna att lyssna på folkmusik och tyckte att dansband var svängigare. Nu verkar allt gå tillbaka i gamla banor, möjligen beroende på att det är svårt att upptäcka något nytt i dagens musikflöde. Men kanske också att de allmänt konservativa vindarna i västerländerna bidrar till det här. Ändå kan jag inte undgå att bli förvånad när någon kör förbi på gatan i Mariehamn och spelar "Gråt inga tårar" med Thorleifs högt på bilstereon eller när finska ungdomar gillar tango. Kanske kan det ultra-konservativa vara en provokation i sig, mot att det progressiva fått för stor makt?