
Nyheten om den åländske musikprofilen Lasse Sundbloms bortgång i somras kom mycket oväntat. Så sent som i våras bjöd han in mig till sitt språklabb på ämbetshuset, vilket jag alltså inte hann se. Men jag hann med att höra de två sista låtarna som Lasses forna band spelade på en konsert i Mariehamnsmuséet i helgen för att hedra hans minne. Lasse var min musiklärare på folkhögskolan 82-84 och var alltid full av en glad energi som smittade av sig. Jag minns när vi alla sjöng Vår tupp är död medan Lasse hamrade på sitt piano. Även i jazzörhängen som Hello Dolly, American Patrol, My Blue Heaven och Sommartrivialiteter var vi helt på hans mammas gata. Lasse var Ålands svar på Povel Ramel, lika väl förtrogen med jazz, som med dansband och pop, samt med den låtskatt han samlade i sitt arkiv från Miramars och Socis glansdagar. Jag gjorde också ett samarbete med Lasse på 2010-talet, då han hjälpte mig att sätta ljud till ett antal uppsatser som mina elever på KHS hade skrivit. Då var hans språkstudio inhyst på Medis, där Lasse jobbade under många år.