Jag har alltid gillat M.A.Numminen ända sedan jag först hörde honom sjunga. Folk har skrattat åt hans säregna sätt att låta rösten skära sig och gå upp i falsett, samtidigt som brytningen på finska är medvetet överdriven, men det är som att skratta åt en clown, för under ytan och humorn ligger allvaret på lur. Liksom clownen är M.A. Numminen en häcklare av samhällets inskränkthet och ytliga konventioner. Den som inte anser det lämpligt att dricka vin på allmän plats på en gräsmatta nedanför riksdagshuset i Helsingfors är knappast en anhängare av M.A. Numminen. Och hans sätt att sjunga är inget originellt. Kanske han låter mera som ett tåg än självaste Bob Dylan? M.A. Numminen har vågat sig på det mesta under sin karriär: barnvisor, sånger på finska, svenska och tyska, techno, tango, rock, visor, jazz, politiska låtar, musikaliska översättningar av telefonkatalogen, sånger till lagtexter, filosofiska traktat till musik, trumsolon på telefonkatalog, tv-reklam osv, osv. Han har spelat med sitt undergroundband Suomen Talvisota 1939-1940 i början av sjuttiotalet, men sedan dess mest med sin trogna vapendragare Pedro Hietanen på dragspel. Och jag är inte ensam om att gilla M.A. Minns att också Per Gessle under en intervju på 80-talet uttryckte sin beundran för denna finska rock-konkare.