Skivan Magaza Stomp från 1981 med Roffe Wikström och hans Hjärtslag är en samling blueslåtar inspelade live som närmast har vuxit med åren. Lånade den på bibban på 80-talet och bandade den på en av de fem marks Philipskassetter som jag köpte i hundratals och hade i en låda i sovrummet. Då var jag inte frälst på blues. Roffe kändes lite som en blues-relik från landet som man kunde dra på munnen åt. Jag tyckte att texterna tog ett alltför hårt mansperspektiv och att de lidelsefulla gitarrsolona var för långa. Idag hittar jag lättare in i musiken. Texterna känns angelägnare, gitarr- och saxofonriffen sitter rätt och Roffe kan sin blues. Kan jämföra honom med Totta Näslund och Torstein Bergman, som har samma intima känsla och folkliga solidaritet. Roffe har hållit hårt fast vid sin mission att hålla på och spela sina bluesor, tills han inte längre orkar stå, som han sjunger i Roffes blues, och det ska han ha credits för i en tid där man lätt vänder kappan efter vinden. Blues är Roffes religion och själv predikar han om att vi ska bygga oss en kyrka som inga gudar har, bara en spegel där vi kan se oss själva som vi är. Han talar för alla dem som inte har någon annan som talar för dem.