Bestämde i mars någon gång att jag uppdaterar bloggen oftare nu när det är coronatider. Tänkte att det alltid kunde glädja någon. Men att skriva en blogg är som att skicka ut dolda meddelanden i rymden. Signalen visar att det finns liv någonstans, men man vet inte vart den når. Kommer att tänka på någon dyster självbiografisk skildring av Marcus Birro, vars huvudperson med omsorg skötte en blogg som ingen läste. Men nu har vi snart vaccinet inom sikte, kanske redan innan nyår, i världen, och kanske även här på Åland. Så från och med det så kan jag börja ta det lugnare igen. Dra ned på tempot lite.
I stort sett allt minneskapital vad gäller musik som jag lyssnade på under 80-talet har jag förbrukat märker jag. Nya idéer kommer ändå lite nu som då, men inte låtar. Lösa trådändar som jag av en eller annan anledning inte får tag i finns det många, och efterforskningar görs väl mest på nätet. Ibland kan man ha en väldig tur och hitta just den låten eller den artisten man sökte efter, men vissa signaler är så svaga att de inte ens existerar i cyberrymden. De tycks glömda för evigt, utom bland de människor där de just uppstod.
Här kan man kanske ändå säga att den mänskliga hjärnan överträffar datorn. För musik har verkligen en märklig förmåga att likt lysmaskar nästla sig fast ända in i minnets allra mest undanskymda synapser. Och det krävs bara en trött dag eller en vaknatt för att de ska hoppa fram. I några ord eller en musikslinga.