Senast jag hörde Mikael Wiehe live var på Mariehamns stadsbibliotek någon gång på 10-talet. Då började han konserten med Jag har vänner. Nu har jag läst reportageboken Mikael Wiehe - Sång till modet av Stig Hansén från 2006. När boken skrevs var Mikael Wiehe ännu inte 60, i stort sett lika gammal som jag är nu, och hade nyligen separerat från sin andra hustru och gett ut skivan Främmande land.
I den här boken blir det mycket personligt prat om musiken, skivorna och livet i allmänhet. Man kommer legenden (eller legendaren) nära in på livet. Det tecknas ett porträtt av en hårt arbetande musiker, som alltid är på väg framåt mot nya utmaningar; en man som är ständigt nyfiken och öppen inför det som händer i världen. Wiehe avslöjar att han snarare är perfektionist (som Olle Adolphson) än spontan och passionerad konstnär (som Cornelis eller vännen Björn Afzelius).
När jag läser boken är väl det Hemingwayska draget hos Wiehe det som jag mest reagerar mot. Ibland kan han säga hårda och ogenomtänkta saker, som kommer spontant, och får människor att reagera. Detta för att han är konsekvent i sin radikala hållning och inte hymlar med den. Man kan få bilden av en sträng jazzkapellmästare eller strikt folkskollärare, men samtidigt så skriver han personligt om det mesta: mod, hopp, kärlek, liv och död. Mikael Wiehe är själv noga med att påpeka att han inte enbart är en politisk sångare.
Mikael Wiehe kan sin stora sångskatt utan och innan. Allt finns katalogiserat i många A4-block. Bland sångerna finns många som blivit odödliga, eftersom de har ett allmängiltigt budskap som passar in i många skilda livsskeden. På mitt eget bröllop sjöng min guddotter Mitt hjärtas fågel för oss och jag har själv uppträtt på en skoljulfest med Flickan och kråkan.