Jag lyssnar på den brittiska multimusikanten Mike Oldfields LP Tubular Bells från 1973. Musiken på skivan kan väl bäst beskrivas som något slag av elektronisk progressiv musik. Det finns inga texter till låtarna, knappt några låtar. Det är mer som en mastodontsymfoni. Ibland kommer det in en röst som påpekar "speed guitar" eller "Tubular Bell", någon annan gång kommer ett ljud, som av en galen alv som fått jord i munnen och har glömt sitt keltiska modersmål. Det följs av höga vrål medan bakgrundsmusiken närmar sig heavy metal. Musiken kännetecknas av tvära kast mellan lugnare och hårdare musik - och det är väl det som ska vara experimentiellt antar jag. Två olika teman som etableras av klockspelsaktigt plingel kan jag läsa ut ur skivan. Problemet är väl att dessa teman aldrig kommer tillbaka. Alla får väl ha sin favoritavdelning på denna skiva, och jag kan tänka mig att när stycket framförs live, att alla är därför sin lilla favoritmelodi - och kan säga till kompisarna att "vänta snart kommer den". Men som helhet tycker jag slutresultatet närmast är förvirrande. Ibland slänger Mike även in en radda olika danser, som kan vara allt mellan vals och countrydans. Jag hörde en gång en annan multimusiker säga att han lyssnat på Tubular Bells och att den bara nådde honom upp till knäna. Jag måste säga att jag håller med.