I slutet av 80-talet började jag lyssna mera på visor. Jag bandade in på kassetter, tonsättningar med allehanda svenska poeter. Det var knappast Thåströms upptäckt av Bellman som banade vägen, snarare mitt jobb som svensklärare och intresset för texter i allmänhet. Men visst kan man väl säga att Bellman, Ferlin och Cornelis gick i förgrunden. Småningom upptäckte jag artister som förenade rock med vistradition, såsom Stefan Sundström. När jag lyssnar igenom mina LP:s med visor, så kan jag konstatera att alla är införskaffade efter -85. Jag tycker fortfarande att skivorna ger mig något. Mest kan jag väl identifiera mig med Cornelis och Roffe Wicktröms sköna Ferlin-tolkningar. Hard core-visorna har jag fortfarande ett visst avstånd till. Kanske för att jag har närmare till artister som "strummar", istället för knäpper, på gitarren. Skivorna utgör kanske en tjugondel av alla mina LP:s.