Ett av de mest långlivade kultbanden inom rocken är väl Kiss. Redan på sjuttiotalet minns jag den otroliga vurm som detta band skapade omkring sig. Var och varannan yngling samlade väl då på posters med Gene Simons och grabbarna samt diskuterade vem av rollfigurerna i bandet som var häfigast, var det Gene med tungan, blodet och eldsprutandet eller var det månne någon annan. Det var så mycket mera än rock - enligt devisen som gäller för många hårdrocksfans fortfarande: hälften är scenshow, hälften är musik. Den enda låt jag känner till med bandet är Ladies Room, som jag minns sjöngs med en djup basröst, av, möjligen, den eldsprutande draken. Även idag ser jag personer i min ålder som har en etablerad position i samhället som kan komma till jobbet med en Kiss-tröja (likadant gäller Ramones). Men tyvärr räcker det bara med att man tittar lite extra länge på tröjan för att de ska lämna den hemma i fortsättningen (har de möjligen ett Kiss-altare i sovrummet som de hemligt knäböjer vid innan läggdags?). Ja, det enda jag fick ut av Kiss-vurmen var att de likt Fantomen inte ville avslöja sitt ansikte. Men så var de ju ändå där i någon veckotidning sedan under sina riktiga identiteter, och jag fick se hur de såg ut bakom maskerna. Men inte dog jag för det.