1987 sjöng Morrissey i The Smiths orden "It tells nothing to me about my life" om den musik som då spelades runtomkring på alla diskotek i England. Samma kan jag känna nuförtiden om den själlösa elektroniska musik, som låter på samma sätt oberoende av artist. Det var inte förrän Patrik Dahlblom på Nya Åland skrev en kolumn om hur svårt han hade, under en resa med bilstereon på, att lyssna på dagens musik, som jag förstod att jag inte var ensam - han gav också ett namn på det sätt på vilket många artister idag förställer rösten. Det berättade något om mitt liv också. Ännu närmare kom han i en rolig kolumn för ett par månader sedan, då han under rubriken "Med Boomtown Rats till lagtinget" skrev om hur han pga av en diskussion om Boomtown Rats musik med någon kollega höll på att glömma tiden han bokat in för ett reportage om lagtingsvalet på självstyrelsegården. Det kom också nära mig. Minns hur jag checkade råttornas LP på dåvarande Zeipels, och funderade på om det var punk eller inte, någon gång runt 1980, då man hade koll på skivaffärerna i stan. Ännu närmare kom Nya Åland både själsligt och geografiskt när den unga sportreportern Ivar Jansson berättade om sin barndoms kärlek till Bob Marleys LP Survival. Familjen brukade spela den kassetten då de åkte och handlade till Getaboden. Han önskade att någon av läsarna kunde ge honom den förlorade kassetten i present. Sagt och gjort: nästa dag låg det en inbandad kassett med Marleys Survival i Nya Ålands postlåda på Esplanadgatan i Mariehamn!