.jpg)
Den svenska rocktrubadur, singer-song-writer, eller vad man ska kalla honom, som jag lyssnade mest på var Ola Magnell. Hans album Nya perspektiv från år 1975 blev en textmässig guldgruva för mig. Jag lärde mig i stort sett alla texter utantill. Och det var mycket text i Magnells sånger, mycket patos och ganska mycket klagande. Men han var så privat och så utlämnande, väldigt sympatisk, som en lärofader för mig. Ola Magnell från Kalmar var en skygg och smått neurotisk man, utan världens bästa självförtroende. Han har alltid levat lite utanför, aldrig slagit igenom. Och han verkar ha trivts med det. Varför ska jag få ett kulturpris? minns jag att han en gång svarade på en journalists fråga. Om Ulf Lundell var elgitarr och både Springsteen och Dylan samtidigt, så var Magnell endast Dylan, och en akustisk gitarr. Det textflöde som jag möte i Magnells låtar var utan hejd. Jag fick ofta ta ordboken till hjälp. Det var i Magnells låt Rulltrappan från LP:n Höstkänning (1977) som jag t.ex. för första gången hörde uttrycket "krossa kapitalet", som ett ställningstagande mot konsumtionshysterin. Ola Magnell kunde vara både mjuk och hård, otroligt sårbar, samtidigt som väldigt arg. Så känsliga ballader som Vällingklockan och Ungmön dansar genomsyras av naturstämningar och livsvisdom. Det var poesi som slog an på mig. Jag har aldrig sett Magnell live, trots att han spelat på Kumlinge visfestival på Åland. Kanske blir det ännu av. Man vet ju aldrig. "För när du inte längre har nån chans att vända, och har tappat sista tråden till ditt trygga gamla liv. Det är då först då som saker börjar hända, och det är då som du kan börja skönja nya perspektiv."