A-sida: My Way
B-sida: Cosh The Driver (A Punk Prayer By Ronnie Briggs)
Idag är det 39 år sedan Sid Vicious dog av en överdos på Chelsea Hotel i New York. Innan det hann han spela in sin enda skiva My Way som kom 1978.
Sid Vicious, egentligen John Simon Richie, var en enkel (mycket enkel) kille från södra London, som blev basist i Sex Pistols, och småningom (konstigt nog) en ikon för hela punkrörelsen. Man sade att han inte kunde spela bas, men ändå låter det bra om Pistols. Och attityd hade han ju i övermått på scenen, trots att han var tyst och blyg utanför. Det var inte så mycket som intresserade Sid förutom musiken då kanske: Shanana, att titta på TV, tjejer och att ta sina drinkar varje dag. Senare började han tyvärr även med droger, vilket blev hans fall. Tyvärr har alltför mycket fokus i media riktats på relationen mellan Sid och hans flickvän Nancy Spungen. I boken Inte som andra döttrar skriven av Nancys Spungens mamma Deborah beskrivs Sid närmast som ett monster. Nancy var redan som liten självdestruktiv, troligen född med en diagnos, och hon drogs till Sid som till en magnet. De två var menade för varandra, och blev varandras öde. Det sägs att Sid tog livet av Nancy på samma hotell som han själv dog. Men det har aldrig kunnat bevisas, eftersom han gick ur tiden strax därpå. Det kan också vara att Nancy beordrade Sid till detta dåd - för hon visste att hon skulle dö som ung. Som alla enkla människor, och djur, så hyste Sid en värme, kärlek och omtanke till sin närmaste, något som kommer fram i de brev och telefonsamtal som han riktade till Nancys mamma efter Nancys död.
My Way av Paul Anka blev ju känd genom Frank Sinatra i slutet på sextiotalet. Låten är ett bokslut med ett liv, och liksom Edith Piafs Je ne regrette rien, så säger Sinatra här att han är nöjd med hur livet blev - trots alla brister och utsvävningar. I Sid Vicious version blir budskapet ännu mera betonat: var och en har rätt att leva sitt liv som den vill (så länge det inte drabbar andra oskyldiga). Musikaliskt är låten inget att hänga i julgranen - Sid har väl aldrig varit känd för att vara någon stor sångare. I den franska videon till låten är det Sid på Broadway framför en överklasspublik, som inte vet till sig av begeistring. Sid gör sin sak och skjuter sedan sex skott med en pistol in i publikhavet. Punkens budskap i ett nötskal.
Jag tror knappast medierna kommer att uppmärksamma att det gått 40 år sedan Sid Vicious död idag om ett år. Han var något man inte ville ta i. Bland musiker finns det dock sådana som hyllat honom: t.ex. Sad Vacation med Johnny Thunders.