Industristaden Sundsvall var ett ställe där det hände en del spännande inom nya vågen i början på 80-talet. Jag har lyssnat på tre singlar av tre rockband från den här tiden, nämligen: Moment 22, Brända barn och Diestinct. Först ut är Moment 22:s singel från 1981: Allt jag begär/ Moment 22/ Kom låt oss... Av dem tre är detta bandet det mest musikaliskt omogna. Allt jag begär tar fart, men lyckas inte riktigt hålla tempot uppe när den obligatoriska synten bryter in i ett allt för fritt solo. Sedan blir det lätt lite lek med industriangst och svarta färger, som ändå inte blir riktigt trovärdigt, då det goda spelhumöret gör att man blandar in för mycket progressiv rock i det hela. Diestinct fastnar i funk-stuket, som var så vanligt för nya vågen-band som ville vidga sitt musikaliska register - det låter lite sena Reeperbahn om A-sidans Flyktförsök. B-sidans Ögon gillar jag bättre, speciellt textmässigt - att fastna i någons ögon är trovärdigt. Att nämnas är att singelns omslag ger sig ut för att vara det första svenska 3D-skivomslaget (om ni minns TV-brillorna från slutet av 70-talet?). Mest mogna låter Brända barn. Singeln är från -82 och innehåller Män utan fruktan och Circus. Det är inte rak rock, långt ifrån, det är ganska avantgardistiskt. Men jag minns från TV-programmet jag såg då för länge sedan att sångaren Anders Brodin hade talanger för textskrivning. Så om inte annat så bjuder texterna tillräckligt tuggmotstånd för att jag genast skulle vilja höra singeln på nytt. Minns hans nattliga Sundsvallvandringar och blickar mot stjärnorna, som att han längtade dit...