Jag minns på mitt skriftskoleläger ute på Lemböte en helg när jag måste åka hemifrån, och hur jag hatade det. Vi lekte en lek och en brådmogen flicka skulle nämna ett svenskt band på E och hon nämnde Eldkvarn. Visst hade jag ju hört talas om dem, men inte hört något av dem. Enligt henne var jag en liten strunt som man kunde fnysa åt, och enligt mig betedde sig alla konfirmander skit. Måste väl ha varit runt -80, samma år som Eldkvarn släppte sin tredje LP Musik för miljonärer. Och Pojkar, pojkar, pojkar...här kommer ett hundår till, som Plura sjöng på albumet innan. Och sedan Kärlekens tunga, Största skvallret i stan... Lika brådmogen, och kärlekskrank som den där tjejen, fast på killvis och i storstaden Stockholm. Nej, jag har aldrig levat ett Pluraliv, där man satsar och vinner och förlorar. Ändå tycker jag väl att det här är den bästa LP:n med Eldkvarn som jag hört. Jag gillar soundet. Som inspelat i den där ubåten de sjunger om i Ubåtens dag. Men textmässigt är det en Plura och ett kompisgäng som spanar ut över staden från sitt ubåtscafé, lika mycket under vattnet som på land, oberoende av om det är natt eller dag, på klubben eller i de ensammas hotell. Om pojkar som gillar flickor och flickor som gillar pojkar. Plura har alltid velat ha allt. Den enda låten jag hört förr på skivan är Fula pojkar. "Stan är full av fula pojkar/ Oh la la la fula pojkar/ Dom stjäl, dom slåss/ Dom super och skolkar/ Oh la la la fula pojkar." En sådan pojke som jag aldrig varit. Måste gå och pissa i slutet av varje låt på båda sidorna. Köpte skivan på loppis i Kotka för 2 euro. Kanske såld av någon förbryllad KTP-supporter som aldrig förstod vad bandet sjöng om.