Stiff Little Fingers

26.11.2015 18:03

Då punken kom -77 till England var läget detsamma som med 50-talsrocken, och Elvis och Tommy Steele - man skulle välja. Var Sex Pistols eller Clash bättre? Jag valde ingendera, utan istället ett inte så högt rankat band från Belfast i Nord-Irland: Stiff Little Fingers. Kanske var det bara tillfälligheter att jag gjorde så. Råkade slå på TV:n en kväll när jag var ensam hemma, och där var de, ett okänt band, Fingers. Fick inte reda på namnet då, men började mina efterforskningar. De slutade i Philips skivaffär vid bussplan i Mariehamn, där jag fick napp. Det var skivan Nobodys heroe. Ingen aning hur den hittat dit. Men jag tror att det är den enskilda LP som betytt mest för mig i mitt liv. Jag älskade den. Musikkritiker kanske säger att den första, Inflammable material, är bättre - den fick jag till julklapp samma jul - men jag håller på den första. Snabbt kunde jag texterna utantill: "You know there ain`t no street like home, to make you feel so all alone, plenty of folks tell you what to do, but they don´t speak the same language as you". Det handlar om vardagen i Ulster, i den krigshärjade staden Belfast och i Bangor. Tonårsrockarna The Undertones, som också kom från trakten, tyckte att Fingers inte skildrade den nord- irländska vardagen på ett realistiskt sätt, trots att de själva mest sjöng om hur de ville lägra alla tjejer de såg. För två år sedan fick jag äntligen chansen att se Fingers här i Helsingfors. Det var första gången på 20 år som de besökte Finland. Visserligen 100 kilo tyngre, men de motsvarade förväntningarna. Och att som 50-åring få slänga sig sjövild till tonerna av Alternative Ulster - det kändes på något sätt viktigt för mig.

Kontakt

Musaploki Haglundsväg 12
22340 Vestergeta
Åland
+358 (0)50 438 7561 uffe.nyback@aland.net