Strindbergs - Kvasibarn/ Trollbunden

03.06.2017 12:12

A-sida: Kvasibarn

B-sida:Trollbunden

Singeln Kvasibarn med Stockholmsbandet Strindbergs kom 1982. Strindbergs var ett bra namn på ett band från Stockholm som ville föra punktraditionen vidare i lite mera sprakande färger. Förgrundsfigur var Johan Johansson, trummisen från KSMB, som hade hittat någon kompis från Skåne, och så blev det Strindbergs. August Strindbergs yttrande: "Min eld är den största i Sverige" kan tjäna som ett motto också för Strindbergs, för det slår verkligen gnistor om den här trion. Johan Johansson skrev många av texterna i KSMB, så och i Strindbergs. I Kvasibarn är självironin det som mest träder fram. Vem annan på punkscenen i Sverige har väl så avslöjande självironiskt genomskådat den egna rollen som punkare och kvasibarn, som Johan? Han kritiserar alla de missförstådda kvasibarnen som med snäva läderbyxor och karamellfärg i håret så gärna vill vara någon, någon annan än trista gråa medelsvensson. Och för detta får kvasibarnen betala sitt pris: "För jag är ett kvasibarn/ som offrar mitt liv så ni får rosor." Kvasibarnen har ingen egentlig förankring i den omgivning som producerar dem heller, de är rotlösa, rastlösa asfaltsrosor, endast till i kvasitanken: "Jag tittar på alla kvasibarn/ Vi som ränner på stan med stil, finess och snille/ Tankebarn/ Jag som raglar omkring med slips och dödspromille." Självironin märks mest i paradoxerna, som verkligen är mitt i prick: "För jag är så destruktiv/ så jag tror att jag mår bäst när jag mår dåligt." Det som är starkt med texten Kvasibarn är att Johan Johansson själv också är eller har varit ett Kvasibarn, det känns verkligen att han vet vad han pratar om, och han lyfter verkligen inte sig själv upp på en pidestal: "Jag är ett kvasibarn/ och genom åren har det framgått/ att mänskligheten har gått framåt/ för förr i tiden fanns det inga kvasibarn." Den låt i rockhistorien jag närmast associerar till är Substitute med The Who, vars första rader går så här: "I was born with a plastic spoon in my mouth." Starkt Strindbergs!