Jag köpte U2:s första LP Boy 1981 när jag var på klassresa till Köpenhamn. Jag ångrar idag att jag sålde skivan när jag var i penningkris och senare ersatte den med en billig CD. I början av 80-talet var bandet en självklar del av min musikvärld, ända fram till singlarna New Years Day och Sunday, Bloody Sunday 1983. Surrender (2022) är U2:s sångare Bonos första bok.
Jag känner till många av de 40 låtarna, som utgör grunden till Bonos berättelse, medan andra var helt nya för mig. Boken ska också ses som en berättelse om hur fyra killar från norra Dublin gick från lokalt punkband till världens största rockband. Bonos beskrivande stil är lika yvig som han själv. I musiken har han aldrig nöjt sig med det enkla och uppenbara, utan är ständigt på jakt efter något mer. Han erkänner ett messiaskomplex (alla i bandet utom basisten Adam Clayton har djupa rötter i den katolska tron). Bono ville tidigt hjälpa världen, vilket snart kom att bli hans andra jobb, förutom att leda U2. Han berättar om hur han mött världens ledare, grundat hjälporganisationer mot svält, aids och pandemier och samtidigt alltid velat gå längre och djupare med U2:s musik.
Det är lätt att som läsare ryckas med av Bonos entusiasm. Men han beskriver också hur viktig hans fru Ali samt bandmedlemmarna är som motvikt till fartblindheten. Utan den självironiska humorn i varje mening skulle nog boken varit tung att ta sig igenom. Nu blir det en inspirerande historia om hur mycket rockmusik kan åstadkomma förändring, vid sidan av att man får en god bild av personen Bono, som menar att "surrender" är engelskans viktigaste ord. Det viktigaste är att ge upp och ge sig hän till en större makt.
En sak missar han dock. När han ställer sig frågan varför ingen artist skrivit en låt som heter I Love You, så kommer han inte att tänka på Lou Reeds inledningsspår på B-sidan av debutalbumet från 1972.