Min första kontakt med de tyska datarockarna Kraftwerk var i slutet av sjuttiotalet då en fotbollskompis fyllde ut en kassett jag bandat av honom med musik från skivan The Man Machine, som kom år 1978. Låten The Robots bet sig fast direkt, och den kunde ju inte annat. Att lyssna på Kraftwerk är som att stoppa in en kabel från den datorprogrammerade musikkanalen i örat och trycka på play. Obehagliga barndomsminnen från långa elektro- orgiemässor med fransmannen Jean Michel Jarre och alla epileptikers hatlåt nummer ett Popcorn med Hot Butter dyker genast upp. Hur som helst måste Kraftwerk räknas som den elektroniska rockens föregångare nummer ett. Dessa fyra män som brukade klä sig som atomfysiker på scenen med matchande slips och skjorta samt kortklippt pottfrisyr måste vara rockvärldens minst svettiga band. Hörde talas om konserter där de inte ens medverkade på scen utan lät sina färdigprogrammerade datorer sköta jobbet åt dem. På The Man Machine är det främst låtarna The Robots, The Model samt Neon Lights som utmärker sig. Det är även på dessa låtar som bandmedlemmarna bryr sig om att "sjunga" mest. Annars imponerar det genomgående kliniska soundet. Allt är syntetiskt. Kraftwerk har i sin tur inspirerat andra elektrorockare s.s. landsmännen DAF och amerikanska Devo.