The Who - Tommy

Jag förstod den brittiska rockgruppen The Who`s verkliga storhet först när jag fick rockoperan Tommy (från 1969) förklarad för mig. I lärarbostaden i Geta lyssnade jag och min kompis oss igenom skivan om Tommys öden. Att rock kunde göras som en utvecklingshistoria med sedelärande tvist var nytt för mig. Sålunda föds Tommy år 1921 i någon engelsk arbetarklassfamilj. Han är redan från födseln, eller till följd av traumatiska händelser senare, både blind, döv och stum - eller så tror man åtminstone. Men någonstans inom sig bär han på ett inre behov att bli sedd, hörd och ompysslad. Det här ropet på hjälp går som ett ledmotiv genom hela berättelsen. Tommy blir dåligt behandlad under hela sin barndom. Hans mor är kall och självupptagen, och hans far råbarkad och oförstående. Hans släktingar ställer upp som barnvakter och utsätter Tommy för våld och perversiteter. Pappan för pojken till prostituerade för att ta fram det manliga i honom. Men Tommy får snart en egen identitet, som beundras av alla: han blir stans bästa flipper-spelare! Samtidigt försöker de oroliga föräldrarna hitta en doktor, som kan ställa en diagnos. Tommy konstateras obotlig. Men något inom Tommy har vaknat. Här kommer "heal me- see me-feel me"-temat starkast fram, som ett svar på de vuxnas oförmåga att förstå (låten Go To The Mirror). Så småningom slås alltså Tommys bubbla sönder av en mirakelkur och han får en egen röst och egen självkänsla i låtarna "Sensation" och "I`m Free".  Frågan är bara om hans självkänsla är starkare än hans självinsikter. Tommy grundar nämligen en lägergård för alla sina flipper-vänner och de ropar alla i sista låten ut att "We not gonna take it!"  Vad Tommy menar med det vet jag inte riktigt. Det kan vara att han menar att han inte tänker underkasta sig mera - eller så är han för alltid stämplad av sitt förfluta som han får leva med. Sanningen är väl en mix av båda. Liksom livet är - dynamiskt - så är även Pete Townshends och The Who`s rockopera Tommy.