Jag visste redan innan jag bestämde mig för att lyssna på Third World då på 80-talet att det här jamaicanska reggaebandet var närmare att förknippa med soul-funky-reggae än med den punky-reggae, som Bob Marley stod för. Även om budskapet är rastatillvänt med många Jah-rop (trots att det mesta är feel good-texter i största allmänhet), så passar soundet mera in på nattklubben till vilken Viking Line-liknande färja som helst som forslar amerikanska turister till Montego Bay eller Kingston. Vi är långt från Trenchtown-slummens bakgator där Marley växte upp. Istället kyler vi oss med en kall drink i en dyr hotellounge i en sömnig liten småstad, där det lokala reggaebandet försöker ge de oförstående en glimt av en främmande kultur. Third World är kommersiell reggae i likhet med Inner Circle, och deras skivor fick mycket synlighet på skivbolaget Islands innerpåsar, och det var väl där jag såg de tecknade figurerna, som kännetecknade Third Worlds skivomslag. När jag nu försöker minnas vilken av bandets skivor jag lyssnade på då en gång på biblioteket, så fastnar mitt synminne för Journey to Addis, som var den sista i serien tecknade omslag (1978). Genomlyssningen bekräftar vad jag anade: det är jämntjockt, jämnfunkigt med stämsång som låter som BeeGees. Framför mig ser jag inte en dread, utan välklädda kostymnissar som försöker lira reggae. I sina bästa stunder, på en av låtarna, kommer Third World nära Steel Pulse, och det är väl det bästa man kan säga om den här skivan.